Timo Hännikäinen: Utan

Posted under Timo Hännikäinen

Sex är lika obligatoriskt för människan som att dö och betala skatt. Samhället är rakt igenom erotiserat och de som lever utan könsumgänge utgör en paria i den västerländska kulturen.

Timo Hännikäinens sexualpolitiska pamflett granskar samtiden som arvtagare till 1960-talets sexuella revolution. Revolutionen har lett till en stenhård sexuell tävlan, där några älskar dagligen, andra några gånger under sitt liv, vissa aldrig. Sexlösa utgör den sexuella liberaliseringens utstötta, som inte når massmediernas påtrugade sinnesnjutningar. Hännikäinen sätter sig själv på spel då han granskar 2000-talets brist och sexuell frustration.

Hännikäinens bok väckte en bred diskussion i såväl kulturtidningar som i den gula pressen då boken kom ut, och gjorde författaren till en offentlig person.

Timo Hännikäinen (f. 1979) är författare och chefredaktör från Helsingfors. Hännikäinens föregående essäverk Taantumuksellisen uskontunnustus (En reaktionärs bekännelser) väckte mycket diskussion till följd av det villkorslösa kravet att konsumtionssamhället bör torpederas och konsumtionen måste upphöra på livets alla områden. Hännikäinen har även gett ut två diktverk, Kilpailevan lajin muistomerkki (Den tävlande artens minnesmärke, Savukeidas 2005) och Istun vastapäätä (Jag sitter mittemot, WSOY 2002). Hän är chefredaktör för kulturtidningen Kerberos.

”Hännikäinens välskrivna och arga pamflett har väckt diskussion, men mindre än boken skulle förtjäna.” Matti Saarela, Etelä-Saimaa

” Förhoppningsvis överskuggar inte det komiska temat det faktum, att Utan tveklöst gör Hännikäinen till ett av landets ledande essäister.” Aleksi Ahtola, Kansan Uutiset

”Jag gillar definitivt män som Timo Hännikäinen, som sätter sin egen personlighet på spel och skriver så förbaskat polemiskt att läsaren är tvungen att reagera.” Författare Tuula-Liina Varis, Kansan uutiset

”Utan är ett så lyckat verk att man får lust att hoppa lite, och läsa utdrag till grannen.” Tarja Pulli, Parnasso

Utdrag ur essän “Omänniskan”

Sigmund Freud, som ansågs vara en radikal sexualteoretiker på den viktorianska tiden, definierade den friska människan som en varelse som kan älska och arbeta. Vår egen tid är i princip en till sin yttersta gräns utvecklad konstruktion av Freuds tanke: den mäter människans värde på grundval av individens ekonomiska effektivitet och sexuella kapacitet. De som lever i avsaknad av sex är i könslivet likadana som de utbildade arbetslösa i arbetslivet: de får inte göra det som de har vilja och färdigheter för, och som omgivningen paradoxalt nog förväntar sig av dem.

De ekonomiskt ineffektiva och sexlösa är ibland samma människor. Den arbetslösa singeln stängs ut från arbetsplatsens gemenskap, som utgör en betydande parningsmiljö. Därtill har denna sämre möjlighet att söka sällskap på restauranger eller köpa sex än löntagare.

Detta är dock ingen regel. Många av de som har marginaliserats från arbetslivet har en äkta hälft, partner eller ett aktivt sexualliv i övrigt. I samhällen, vilka har ett någorlunda fungerande socialskydd, behöver inte fattigdom per automatik innebära att man blir ensam, ifall den fattiga har en bred vänskapskrets och sociala färdigheter. Många som lever i ofrivilligt celibat arbetar i välavlönade tekniska yrken eller utbildar sig till dessa. Datanörden utgör typexemplet av en man som har pengar men inte kvinnor. Först stora mängder pengar, som i Bill Gates fall, börjar ge dem sex.

Under massarbetslöshetens tid i början 1990-talet förundrade man sig över hur lite de arbetslösa protesterade i relation till hur mycket de klagade. Insändarspalterna fylldes av bittra och sarkastiska arbetslöshetsrapporter, men de långtidsarbetslösa bildade inte en enda terroristcell. Inte en enda minister lönnmördades, man krossade inte ens ett bankfönster. Alla löften från 80-talet hade ställts in och tiotusentals hade överförts till de sysslolösa. För en stund sedan hade de baserat sin inkomst, identitet, sociala ställning, till och med självkänsla, på lönearbetet. Man skulle kunna tro att ett sådant magplask efter en tid av förvirring skulle få till stånd ett raseri likt det hos ett uppjagat djur.

Av Matti Kortteinens artikel När grunden ger efter (Kun pohja pettää, SKS 1994) framgår att det hos många arbetslösa faktiskt väcktes hat och hämndlystnad. De arbetslösa som Kortteinen intervjuade berättade att de fantiserade om sabotage, mordbränder, attentat mot politiker och arbetsgivare. Vissa gjorde till och med upp planer på längre sikt: efter att arbetslöshetsersättningen upphörde skulle man ha bildat grupper bestående av hundratals desperata, som skulle ha slagit till samtidigt på olika håll i landet, och rånat banker och affärer.

Men inte en enda av dessa fyndiga och kreativa planer förverkligades. En depressiv förlamning blev istället den bestående sinnestämningen. Idag har man i tysthet godkänt en ständig arbetslöshet på ca sju procent (enligt den officiella statistiken; den verkliga arbetslösheten är betydligt högre), likaså det, att de som är i arbetslivet håller på att förgås under en alltför tung arbetsbörda. Till dem som accepterar allt detta sällar sig även vänstern, som har börjat kräva grundinkomst istället för arbetsplatser.

De arbetslösas passivitet underlättades av att de inte under något skede behövde lida av verklig brist. Socialskyddet garanterar alltjämnt även den arbetslösa en levnadsnivå som under förra seklets början endast kunde njutas av den bildade överklassens representanter. Människan klättrar inte upp på barrikaderna förrän brödet på bordet tar slut, och inte ens nödvändigtvis då, som Nord-Koreas exempel visar. Det kemikaliska passiverandet utgör en väsentlig faktor: bruket av lugnande mediciner blev allt vanligare, och i början av 90-talet fick varje kvarter ett eget sjaskigt ölhak, där den överflödiga arbetskraften satte sina bidragspengar i omlopp och sakta fördunklades mentalt.

I den artikel som jag nämnde tidigare resonerar Kortteinen att ett av de största hindren för större sammandrabbningar var en lamslående känsla av hjälplöshet. Raserandet av grunden för livet och inkomsten ledde till en känsla av att driva på stora och abstrakta krafters nåd. Många insåg, att saker som var världsomfattande och utanför ens egen räckvidd hade inverkat på den egna situationen: realsocialismens sammanfall och den trasslande handeln med Sovjetunionen, konjunkturerna, den ekonomiska depressionen… Att revoltera i Nord-Europas lilla avkrok skulle inte ha rubbat världshandelns strukturer, och känslolivet lamslogs av kraftlösheten.

Kraftlösheten följdes av skam. I en kultur med ”Kärr, hacka och Jussi” -arbetsmoral är det en hederssak att klara sig, och att inte klara sig innebär att man förlorar ansiktet. Om man orättvisst blir åsidosatt från arbetslivet och inte ens kan försvara sig fördubblas skammen. Den får en att känna att ödet sist och slutligen är ens eget fel, och ens oduglighet bevisas av det faktum, att man blivit överkörd av andra. Hatet vänds mot en själv och våldsfantasierna förvandlas till självmordsfantasier.

Hatets, kraftlöshetens och skammens korsdrag förebygger också de sexuellt marginaliserades uppror. Män som inte får sex klagar inte ens, åtminstone inte offentligt. Man jämrar sig om celibatets förbannelse endast i fyllan till kompisar, eller på sin höjd under pseudonym på Internets diskussionsforum. Att bekänna sig som arbetslös går fortfarande an, men aldrig som kvinnolös, det skulle utgöra den lägsta graden av loserskap. Majoriteten av de sexuellt marginaliserade har anammat den sexualstandard som trugas av media och reklambransch så fullständigt, att de tiger och börjar i tysthet anklaga sig själva.

De sexlösa saknar motståndsmöjligheter i ännu större utsträckning än de arbetslösa. Sex kan endast användas som ett maktmedel av dem som är sexuellt åtrådda, så som atenarna i pjäsen Lysistrate. Hur skulle civil olydnad och terrorism se ut, om den utfördes av sexuellt marginaliserade? Skulle de hota med att kastrera sig offentligt, ifall man inte grundade statligt finansierade bordeller? Eller skulle de organisera en landsomfattande våldtäktsvåg?

Alla alternativ är så absurda och omöjliga, att lamslagenheten hos de sexuellt marginaliserade fördjupas ytterligare, och de vänder oundvikligen hatet mot sig själv.

Översättning: Jan Liesaho

Originalets titel: Ilman

Förlag: Savukeidas 2009

201 sidor

Häftad

110 x 165 mm

ISBN 978-952-5500-40-0

Omslagets formgivning: Ville Hytönen

För rättigheter, kontakta Terhi Hannula/Burning Bridge, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622