Riku Korhonen: Hejdå flickor – Roman

Posted under Riku Korhonen

Hyvästi tytöt (Hejdå flickor) är en kortroman av prisbelönte Riku Korhonen, en bukett berättelser om den möjliga och omöjliga kärleken. Innanför ramberättelsen växer en rad självständiga historier fram och förtätas till en känslig och rolig exposé över manligt mognande.

Hejdå flickor är en rolig och berörande hyllning till det vackraste och förgängligaste i mannens liv, till flickorna.

Riku Korhonens första roman Kahden ja yhden yön tarinoita (Historier från en natt, eller två) tilldelades huvudstadstidningen Helsingin Sanomats debutantpris 2003. Romanen har också blivit dramatiserad och hade scenpremiär på Stadsteatern i Åbo i januari 2008. Samma år fick Korhonen två prestigefyllda pris för romanen Lääkäriromaani (En läkarroman, Sammakko 2008), Kalevi Jäntti-priset och Aboa-priset, som delas ut av Åbo stad. Korhonen har också gett ut en rosad diktsamling, Savumerkkejä lähtöa harkitseville (Röksignaler för dem som överväger att sticka, 2005).

Riku Korhonen (f. 1972) är bosatt i Åbo. Han har varit fri författare och kolumnist sedan 2008. Korhonen har varit programledare för ett litteraturprogram i finländsk teve, han är kolumnist i Helsingin Sanomat och han har varit lärare i litterärt skapande vid Turun Yliopisto (Åbo universitet), där han också blev vald till Årets universitetslärare.

”Man kan läsa Korhonen bara för hans språk.” Karo Hämäläinen, Suomen Kuvalehti

”Korhonen fabulerar helt fantastiskt i sin novellsamling, släpper loss med besked. Läsglädjen infinner sig just tack vare den språkliga fingerfärdigheten och kraftfullheten i uttrycket.” Kaisa Kurikka, Turun Sanomat

”Riku Korhonen har liksom i smyg skrivit en utvecklingsroman, en liten vemodig moralitet.” Matti Mäkelä i Helsingin Sanomat

”Bortom vemodet frodas humorn. Som i sina tidigare verk odlar Riku Korhonen sarkasmerna, som i sin tur har sin grogrund i berättelsens detaljer.” Salla Seuri, Uusi Suomi

Utdrag ur romanen Hejdå flickor

När jag var 36 förstod jag att mitt liv med flickorna höll på att ta slut. Tidigare hade de fäst blickarna på mitt ansikte, men nu började de se igenom mig. Och de kände på sig att jag förfärades av förändringen.

I min hemstad var våren långt liden. Jag gick omkring i en kavaj som min mamma hade lappat. Solen sken på mig och bekräftade att också jag hörde till skapelsen. Träden omkring mig hade uppfunnit det gröna. Ekorrarna skuttade på gräsmattorna i parkerna, snusade och tafsade på varandra. Fåglarna gjorde öglor i luften, skrev hoppets kalligrafi över himlen.

Flickorna hade erövrat stadens gator. Tagit över dem. De rörde sig en och en, i par eller i små trupper. Det var vår, och flickorna demonstrerade sin övermakt. Det var en obarmhärtig maktuppvisning, en flickimperialism som använde sig av vårklänningar, höftlåga jeans, höga klackar, tennisskor, toppar med snörning fram, smäckra rumpor, ben, vrister, hår som fladdrade i vinden, klingande snabba skratt, nakna svängande armar. Det var flickimperialism som inte lät sina undersåtar sväva i okunnighet om vem som hade makten.

Jag mötte dem på gatorna. De var många och uppenbarade sig i allt större skaror, de var hopplöst vackra, kanske var de kring tjugo, kanske lite äldre, ibland närapå trettio, och ändå var de flickor. Jag visste inte riktigt varifrån den kom, den där flickigheten, kanske var den ett ljus som liksom kom inifrån, ett kroppens och ett själens ljus, ett flickljus gjorde att man fick lust att höja armarna mot himlen och lovprisa hela denna otroliga värld, dess delikata balans. Man fick en sådan lust att skydda och trösta dem som var mindre, lust att skänka sina futtiga slantar till välgörande ändamål.

Efter ett tag kände jag mig svag. Jag visste inte varför. Jag gick på kafé och tittade på kaféflickorna. Jag gick på en naivistisk konstutställning och tittade på naivistiska flickor. Jag satte mig i kyrkan bredvid de gudliga flickorna och på biblioteket gick jag fram till romantikhyllan och romantikflickorna. Jag gick till varuhuset. På avdelningen för hushållsmaskiner gick orsaken till mitt svaghetstillstånd upp för mig.

Flickorna såg mig inte längre.

De såg förbi mig. De såg igenom mig. Någonting i mig hade slutat att fungera utan att jag hade märkt det.

Jag tog rulltrappan och gick på toaletten.

Betraktade mitt ansikte i spegeln. Märkte inget nytt, bara de där rätt välbekanta dragen, samma primitiva mansögon, fulla av en vilsenhet som vällde upp nånstans från de inre djupen, samma fuktiga mun redo för skitprat och pussar, kanske lite mer slitage än i går, kanske några flermikrohistoriska jordskred, ett par bekymmersrynkor till, men ännu ingen fullt ut pompejansk förstörelse i mitt fejs.

Vaskade mig i ansiktet. Rev åt mig en tjock bunt pappershanddukar. Vred dem till en tjock korv, tryckte in dem i mina kalsonger och modellerade fram ett riktigt superskrev. Gick ut på gatan igen. Promenerade fram och tillbaka längs strandgatan. Köpte en jordgubbsglass. Ställde mig under ett träd och lutade mig mot stammen.

Ganska fort kände jag att jag stod där och koketterade med min strut alldeles förgäves, under det vårgröna trädet, i kavajen som min mor lappat, i mitt eget planetariska tomrum.

Flickorna såg mig inte längre.

Jag började få panik. Jag stod stilla och kände hur mina konturer försvann i den ljusa luften där på åstranden, upplöstes som en främmande tobaksrök som någon besvärat blåser ur ansiktet.

***

Tankarna gjorde mig deprimerad. Övervägde att hoppa ut genom fönstret, men solen gassade för mycket för att jag skulle få mig till att dra från gardinerna. Ringde min närmaste vän. Han svarade genast. Jag darrade på rösten, ofrivilligt.

-         Hej. Jag har sabbat allting. Mitt enda liv. Jag kommer aldrig att bli gift. Jag är alltför gammal.

Min vän suckade. Han hade ofta fått lyssna till mina bekymmer och visste att hans skulle få vad öronen tålde igen.

Vi stämde träff på det vanliga stället.

Jag var där på tre minuter. Min vän satt redan vid fönsterbordet längst bort i baren. Han såg otålig ut.

Jag tittade mig omkring. I barens förmiddagsstillhet fanns inte en enda flicka. Jag var lättad. Man kunde tala öppet. Man behövde inte sitta så där onaturligt avslappat i stolen, eller stelt som en fakir, man behövde inte dra in magen, inte visa upp sig eller spela teater, inte tvinga fram det där stålblå i ögonen, inte sänka rösten tills den lät som en bilreklam, inte spänna biceps så enormt när man höjde stopet, inte säga nånting roligt en gång i minuten så högt att det hördes ända till grannborden, man behövde inte studsa upp ur stolen så där dynamiskt, inte gå så intensivt genom salen, inte rycka upp toalettdörren så dramatiskt, inte pissa så ödesdigert, inte tvätta händerna så målmedvetet och inte återvända till bordet så aristokratiskt. Man kunde bara sitta ner, supa lättjefullt och berätta för kompisen vad som tryckte en.

Jag hämtade en öl vid disken och gick fram till honom.

-         Ursäkta att det dröjde.  Är lite låg i dag. Fick du vänta länge?

-         Mer än en minut.

Jag satte mig. Smakade på min öl och brast i gråt. Allt vällde ur mig, barnsligt uppriktigt, som en bön om hjälp. Min vän kände min känslosamma sida och lät mig lipa i fred.

När jag var inne på slutrakan av min gråt tittade han medlidsamt men rationellt på mina blöta kinder. Hans röst gick i dur som hos en skolkurator eller en psykiater.

-         Vad är det den här gången som trycker sig?

-         Skönheten, snyftade jag. All den förgängliga skönheten.

-         Och det betyder? sa min vän och räckte mig en näsduk.

Jag torkade min snoriga näsa. Suckade, drack av min öl och började. Försökte klä det lilla jag hade förstått om skönhet i ord.

***

Stupido och måsen

Tvärtemot vad man på många håll trott klarade jag studenten. Studentmössan jag köpte var för liten. På festen stramade den så hårt att jag fick hallucinationer, och jag fick en lättare hjärnskada av att skåla i timmar med mina alkoholistmostrar. Sen dess har jag just inte kunnat ta in någon ny bildning.

Studentsommaren semestrade jag och mina kompisar på en grekisk ö. På stranden nära hotellet brukade en alldeles snurrigt vacker italiensk flicka hålla till. Vi stirrade på henne från vårt badlakansläge.

Hon presenterade sig som Carla.

Carla! Låter inte namnet som om man stod på en marmorbalkong och spanade ut i den gnistrande luften över den eviga staden, medan man liksom försökte återkalla någonting som gått förlorat?

En eftermiddag bad Carla mig att ta ett foto av henne och hennes bror, som bodde på vårt hotell. Med darrande händer gjorde jag det. Vi började prata. Vi satte oss i vattenbrynet. Vi doppade fötterna i de varma vågorna och solen började gå ner över havet.

På en kväll förälskade jag mig i Carla, oskyldigt, romantiskt och totalt. Hon talade en engelska som kryllade av grammatikfel. Hon kom från en rik familj och hennes far var en hög regeringstjänsteman. Carla förlitade sig på Gud. På vristen hade hon en liten flygande mås tatuerad. Hennes kyssar smakade chokladkex med jordgubbsfyllning.

Carla berättade att hennes man hade omkommit på årets första dag, på nyårsdagen. De hade precis gift sig. Efter en genomfestad natt hade de börjat gräla. Mannen hade tagit bilen och åkt iväg i vansinnig fart. Han var full och hade snortat kokain, körde av vägen och dog vid ratten.

-         Sorgligt, sa jag och tittade på måsen på Carlas vrist.

-         I alla helgjutna människor finns en destruktiv sida, sa hon och tittade ut över havet som om hon såg någon där som jag inte såg.

Det var lite mindre än åtta månader sedan Carlas man hade dött. Det var augusti 1991. I Sovjetunionen försökte en militärjunta göra en kupp. Mina kompisar ringde hela tiden till Finland och tittade oroligt på de grekiska nyheterna på teve. Jag stirrade på Carla och hennes mås och förstod inget alls, varken av vinden, havet eller nyheterna.

Jag bestämde att jag skulle skriva in mig i kyrkan igen, den katolska den här gången. Fantiserade om hur italienska parlamentet hurrade när påven småmysande sammanvigde oss i ett härligt kondomfritt äktenskap. På bröllopsnatten skulle den lilla svarta måsen lyfta från Carlas vrist och ta med sig hennes sorger långt bortom Vatikanens teokratiska himmel.

En kväll festade jag och mina kompisar i huvudstaden på ön. På natten fick jag ett anfall av okontrollerad livsglädje. Sprang rakt in på ett mörklagt torg och ramlade på näsan i en tom fruktkärra. Den blev alldeles skinnflådd. Nästa dag hade den svällt upp till en oformlig blodsprängd klump som påminde om en övermogen kiwi. Jag såg ut som en näsapa i puberteten.

När Carla såg mig sa hon bara ett enda ord:

-         Stupido

Jag skämdes. I hennes glamorösa katolska värld dog männen med kors om halsen när de dårkörde av vägen med kokain i blodet. Jag ramlade i stället över torgmöbler och mörbultade mitt lutheranska ateistansikte.

Carla avslutade vår romans, som varat i en knapp vecka, vänligt och vackert. Hon skrev sin adress på en restaurangnota och önskade mig välkommen om jag nångång skulle besöka hennes hemstad.

När Carla gett sig av satt jag i mörkret på stranden. Lyssnade till vågorna och tänkte att jag var pojken som krossades mot flickorna. Jag önskade att havet och natten med förenade krafter skulle svälja min nittonåriga lekamen.

Följande dag gick jag på en ensam promenad. Cikadorna var mitt enda sällskap och de förde ett himla liv. Jag gick jag längs byvägen, kantad av stenmurar, i den stekande solen. Passerade några olivlundar och en förfallen bondgård som hade järngaller för fönstren. Vägen ledde till en brant strand. Där nere låg en klippig udde och i änden av den en vit fyr.

Såg ut över havet. Tänkte på Carlas ord. I varje helgjuten människa. Jag visste att den där förtrollningen fanns, men jag kände inte mig själv. Jag ville ha så mycket av världen, men jag kunde inte hantera det.

Gick ner till fyren. Satte mig på en sten. Fyren var rund och tempellik, runt omkring den fanns vita kolonner. På en väggskylt var fyrvaktarnas namn och tjänsteår ingraverade. Havet var blått. En mås kom flygande och satte sig på fyrens kupol.

Jag tänkte på att Carla inte älskade mig och att ingenting skulle hålla mig kvar här så länge till. En vacker dag, snart, skulle jag bara fladdra iväg, lättare än den heta luften, och vildare.

Det gick som det ibland gör när man som av en slump får en lektion av livet. En far och hans son kom åkande på skoter till fyren. Pappan körde. Pojken satt bakom och höll armarna runt honom. Pojken var kanske femton. Han var sjuk på något sätt. Kanske hade han något slag av muskeldystrofi. Han var smal som en sticka och gick vacklande och långsamt. Pappan stödde honom. Pappan ledde sonen fram till en av pelarna, lutade honom mot den och tog en bild. Han sänkte kameran, betraktade pojken länge och såg stolt ut. Så satte de sig på skotern igen och åkte iväg. Pojken höll armarna kring pappan.

Jag kände hur dysterheten lämnade mig. Tänkte att jag kanske inte var så viktig som jag föreställde mig, att mina angelägenheter inte var så definitiva, så ödsliga som jag trodde. Om man gav upp sig själv kunde man ju ta sig an någon annan.

Reste mig från stenen. Återvände till mina kompisar med min uppsvullna näsa molvärkande i solgasset. Jag visste att jag aldrig skulle se Carla igen. Men jag kände att jag började drömma om någon annan, lika vacker.

Nu sitter jag här, fortfarande hel och hållen, och jag har kvar restaurangnotan där Carla skrev sin adress. Hon var 23 den sommaren. I mina ögon var hon en kvinna. Ur min nuvarande synvinkel är hon bara en flicka som hade fått känna på den sorg som brukar komma senare i livet. Jag skrev aldrig och jag åkte inte och hälsade på. I dag är hon fyrtio.

Carla. Hoppas att dina förluster har varit måttliga, och lättare att bära. Hoppas att din svarta mås älskar och är lycklig. Hoppas att dina kyssar fortfarande smakar jordgubbe.

Översättning: Ann-Christine Snickars

Originalets titel: Hyvästi tytöt

Förlag: Sammakko 2009

185 sidor

Inbunden

140 x 205 mm

ISBN 978-952-483-112-3

Omslag: Riikka Majanen

För rättigheter, kontakta Terhi Hannula/Burning Bridge, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622