Hannu Hirvonen: Den puttrande traktorn

Posted under Hannu Hirvonen

Barnbok för de som håller på att lära sig läsa

Kan du prata traktorspråk? Hannu Hirvonens Den puttrande traktorn, med illustrationer av Pia Sakki, är en uppsluppen barnbok.

Musungarna i Brusande skogen berättar för den lilla krokodilen att de håller på att lära sig språk. Fåglarna lär dem tyska, franska, mandarin och swahili. Traktorspråket får de lära sig direkt av sin vän traktorn. Först skrattar den lilla krokodilen åt musungarnas historier, Men en natt ger han sig i alla fall iväg efter ett konstigt ljud och träffar på en sorgsen traktor. Eller Kraktor, som krokodilen säger. Ordet traktor är ju så svårt att uttala.

Den puttrande traktorn handlar om mötet med det främmande och om hur man blir glad när man kan hjälpa andra. Dessutom lär boken ut hur man räknar från ett till tolv på traktorspråket.

Förutom Den puttrande traktorn har Hannu Hirvonen skrivit sju böcker för barn och ungdom, samt en diktsamling Salaperäistä, tuliperäistä (Hemligt, eldfängt, Tammi 2005).

Hannu Hirvonen (f. 1965) är författare och bosatt i Åbo. Han är filosofie magister med kulturhistoria som specialitet. Han har gett ut böcker för barn och ungdom och essäer och aforismer för vuxna. Hirvonen har dessutom gjort sånger för alla åldrar. Han spelar också i eget band.

“Hirvonens humor är varm och de språkliga lekarna tilltalar såväl vuxna som flickor och pojkar.” Heikkilä, Ilkka

“Boken är utomordentlig läsning för dem som håller på att lära sig läsa, i synnerhet för de  läsare som brottas med bokstäver och den bjuder även vuxenläsaren på språkgymnastik. Få barnböcker känns i gommen när man läser, det gör den här med sitt myller av rullande och vibrerande ”r”.” Anu K. Pesonen, Warkaus Tidning (Warkauden lehti)

“I egenskap av klipsk ordsnickare är Hirvonen nära besläktad med Jukka Parkkinen. Man kan inte låta bli att tycka om hans sympatiska och välvilliga figurer.” Karo Hämäläinen, Suomen Kuvalehti

“Boken erbjuder rikligt med upptäckarglädje, ordlekar och sprallig dialog. Språket är brokigt och mångsidigt.” Salla Simukka, Helsingin Sanomat

Utdrag ur boken Den puttrande traktorn

EN SORGLIGT LITEN OCH RÖD TRAKTOR

- En fraktor! ropade igelkotten. – Det var säkert den som musungarna pratade om.

Krokodilen såg på traktorn. Den hade en räddhågsen blick i sina runda lyktor. Den såg ut att vara en aning hopkurad. Där stod den och gnisslade och blängde under lugg som om den var mycket rädd för dem.

Faktiskt en kraktor. En liten röd kraktor.

Krokodilen mindes vad musungarna hade lärt honom om traktorspråket.

Brum! försökte krokodilen.

Traktorn såg förvånat på honom.

- Brum! försökte krokodilen lite högre.

Traktorns lyktor blinkade till en aning. Precis som om den tänkte på något.

-  Vi försöker tillsammans, föreslog krokodilen till igenkotten. – Jag tror att man ska försöka tala med så hög röst som möjligt när man pratar med kraktorer.

-  Det stämmer. Man måste säkert tala högt med fraktorer.

Krokodilen och igelkotten drog lungorna fulla med luft och skrek på samma gång:

- Brum!

Traktorn såg ännu räddare ut än innan. Krokodilen var nästan säker på att en liten tår rann från ena framlyktan. Var det dagg eller kanske motorolja?

Då sa traktorn på tydlig finska:

Låt bli att svära. Dagen har varit hemsk nog ändå.

Till och med motorn bara smäller. Jag har säkert druckit något olämpligt.

Igelkotten var förvånad:

Kan du tala finska?

Traktorn var nästan förnärmad:

Det är klart jag kan. En femtioårig traktor kan vad som helst.

Ni pratar ju också finska.

Krokodilen hade lust att säga att i själva verket var det just krokodilerna som först lärt sig finska. Så snart de kom till Finland, långt före människorna. Men han lät bli.

Jag är krokodilen Krristian. Av mycket gammal släkt.

Igelkotten bugade sig och viftade med tassen i en hovhälsning:

Och jag är igelkotten. Min släkt igen härstammar direkt från kritperioden.

Traktorn pustade:

Jaså på det viset. Jag är en Valmet 15.

Lilla Valmet. Min släkt kommer från återuppbyggnadsperioden efter kriget.

Varför svarade du inte när vi talade kraktorspråket? undrade krokodilen.

Kraktorspråket? förundrade sig traktorn.

Just det, fraktorspråket, sa igelkotten.

Då förstod traktorn:

Jaså, ni menar det där brum? Ha ha. Jag undrade just, varför ni svär på det viset åt en obekant främling.

Hur så? Musungarna sa att brum betyder tolv på kraktorspråket.

Traktorn skrattade på nytt. Den tyckte det hela var mycket lustigt.

Nå inte riktigt så. Tolv är BRRUUMM!

Aj jaha, sa igelkotten. – Vad betyder då det där brum, på fraktorspråket menar jag.

På traktorspråket betyder brum ordagrant den gödseldamm som finns bakom

svinstian. Men vi traktorer använder det ordet bara när vi är riktigt arga. När man har lust att

svära så det osar.

Traktorn skrattade igen:

Det finns knappast en fulare svordom på traktorspråket. Förutom kanske Bru-bum.

Det såg ut som om den lilla röda traktorn rodnade ytterligare en aning.

- Men det tänker jag inte översätta för er.

TRAKTORNS HISTORIA

När natten kom berättade berättade den röda lilla traktorn sin historia för krokodilen och igelkotten.

-   När jag var ung jobbade jag mycket. Jag hade femton hästkrafter, en hållbar motor från Linnavuorifabriken och Fiskars fina plog. Jag slog hö och drog stockar på vintern, plogade fälten på vårarna och så harvade jag. Jag fick beröm och blev väl omskött. Det var en fin tid.

- Vad hände sen? frågade krokodilen.

-  Så kom en ny stor traktor till gården. En Massey. Jag lärde den alla sysslor. Själv fick jag övergå till lite minde betydelsefullt arbete. Jag forslade mjölkstånkor. Åren gick. Till sist blev jag stående i skjulet.

-   Oj så sorgligt, sa igelkotten.

-   Det gör inget. När man är gammal är det bra få vila. Visst skulle jag gärna ha varit kvar på gården som gammal. Jag har haft mycket sällskap av musungarna. Nu när också katterna är borta.

- Varför gav du dig iväg då?

-  Jag upptäckte att alla gamla bilvrak, tunnor och stånkor och all världens skenstumpar försvann från gården. Jag fick höra att kineserna köper all metall. Och jag råkar ju vara av järn rätt igenom. Traktorn suckade djupt:

Jag är för gammal för att flytta till Kina. Jag kan ju inte ens kinesiska. Musungarna försökte lära mig, men jag kunde ju inte ens lära mig räkna till tolv.

Traktorn funderade ett ögonblick och sa:

Man kan inte lära en gammal hund sitta. Och en gammal traktor lär sig inte kinesiska.

Ja det är säkert svårt att lära sig mandarin, höll krokodilen med, – till och med

för kraktorer.

Just det. Till och med för traktorer. Dessutom hörde jag husbonden säga att nu har vi

hittat en köpare till Lill-Valmet. Då beslöt jag mig för att rymma. Jag sög tanken full med petroleum, tog dessutom en slurk bensin för att pigga upp mig och så gav jag mig av.

Jag förstår, sa igelkotten. – Det skulle också jag ha gjort om jag var en fraktor.

Traktor, rättade Lill-Valmet.

Men vad ska vi ta oss till med dig? undrade igelkotten.

SKOGSFOLKETS SAMMANTRÄDE

Alla djur hade kommit till mötet. Månen betraktade den öppna platsen från sin piphylla på stjärnhimlen. Björnen morrade kraftfullt: Vi behöver verkligen ingen praktor här! Det är ju en maskin.

Räven höll med: Traktorer betyder bara problem för djuren. Vi knuffar ut den ur skogen med gemensamma krafter.

Musungarna blev arga. De pep ock skrek med en röst och så bildade de en ring runt traktorn och slängde småsten på räven och björnen.

Nej! No! Njet! Traktorn är snäll! Nej! No! Njet! Traktorn är snäll!

Brum! Bru-bum! Skrek den minsta musungen röd i ansiktet. Mamma Mus och pappa Mus såg besvärade ut. Mamma Mus suckade:

Voj voj vad dom nu bråkar.

Igelkotten lugnade mötesdeltagarna:

Hallå, hör på! Jag och krokodilen har diskuterat med fraktorn. Han är av ganska gammal släkt och synnerligen bildad för att vara en maskin.

Det stämmer, sa krokodilen och tillade: kraktorn talar finska och svär sällan.

Igelkotten fortsatte: Jag tror, att han är annorlunda än dom där jättelika maskinerna vid vägbygget.

Räven brusade upp:

Hur då? Alla maskiner är likadana. Kalla och känslolösa.

Hararna som satt vid kanten av den öppna platsen skulle säkert ha haft mycket att säga om rävens känslor och kallblodighet. Men de satt tysta.

En gammal älg med halsont harklade sig:

Ursäkta. Jag har iakttagit världens gång under ganska så lång tid och jag vet ett och annat om traktorer. Också mer än att det är ett ovanligt svårt ord.

Älgen log:

Det är så att även maskiner och föremål kan lära sig känslor och visdom.

Vad menar du? undrade björnen. – Inte kan väl en maskin vara klok. Inte ens en

praktor.

Älgen skrattade till. – Minns du din nalle?

Björnen blev lite generad. Det var klart att han mindes sin underbara lilla nalle.

Du tog hand om den. Du kramade den och pratade med den. Trots att den var gjord av

tyg och fylld med lump. Det minns åtminstone jag fast jag inte minns allt nu längre.

Björnen tänkte ett slag. Sedan medgav den: Just det. Men jag tyckte ju att nallen var som en levande varelse. Åtminstone svarade den när man talade till den.

Så fortsatte han: Fast den talade väldigt tyst.

De funderade hit och dit. Traktorn hade hela livet arbetat tillsammans med människor, lyssnat till deras berättelser och lärt sig en massa. Den hade varit viktig för människorna. Den hade pratat med katter och hästar och nu till sist med musungarna och den hade lärt sig mycket också av dem. Trots att den inte hade lärt sig kinesiska. Därför var den nästan levande. Igelkotten sammanfattade diskussionen.

En fiol börjar låta vackert först när man spelat på den tillräckligt länge. Den måste lära

sig att låta.

Skogens invånare bestämde att traktorn skulle få stanna i Brusande skogen.

Varje åldring borde ju ha rätt att tillbringa sin ålderdom i den egna hemtrakten istället för att flytta till Kina.

Ja må det bli så då, sa björnen och skakade på huvudet.

Men nog har han ett väldigt svårt namn. Så fnös han: Praktor. Vem kan uttala det?

Översättning: Janina Orlov

Originalets titel: Tärisevä traktori

Förlag: Tammi 2009

86 sidor

130×197 mm

ISBN 978-951-31-4494-4

Omslagets layout: Janne Harju

Omslag: Pia Sakki

För rättigheter kontakta: Terhi Isomäki-Blaxall/Tammi, + 358 40 7521972, terhi.isomaki@tammi.fi