Boris Hurtta: Årets mörkaste dag – Nattens och skymningens historier

Posted under Boris Hurtta

Boris Hurtta är den finska skräcknovellens mästare. Samlingen Vuoden pimein päivä (Årets mörkaste dag) innehåller åtta berättelser som tidigare tryckts i scifi-, skräck- och fantasytidskrifter. Hurtta är en författare som visar respekt för sin genre, och berättelsernas tjusning ligger i egendomligheterna i miljön och i konkreta detaljerna, och själva stämningen som handfast målas fram. Hurttas speciella humor har blivit ett begrepp och att bli beskriven som ”hurttig” upplevs av andra skribenter som mycket hedrande.

I novellerna i Årets mörkaste dag uppträder äventyrsförfattare ur historien, H. Rider Haggard och Sax Rohmer, och sångaren Roy Orbison. En berättelse är en hyllning till Franz Kafkas Prag, i en annan löser man ett mysterium kopplat till Leonardo da Vinci.

Hurtta har också gett ut tre skräckromaner. Elävien ja kuoleitten kesä (Sommar för levande och döda, 1990), Lumen tuloa ei voi estää (Ingen kan hindra snön från att falla, 1991) och Käärmeet ja tikapuut (Ormar och stegar, 2003). Han har också redigerat två antologier med skräckhistorier. Dessutom har han skrivit två äventyrsromaner, en reseskildring och  LARP-manuset Seitsemän hunnun tanssi (De sju slöjornas dans, 2001).

Boris Hurtta (f. 1945) är författare, bosatt i Åbo. Bakom artistnamnet döljer sig åbofödde Tarmo Talvio, som i tiden har arbetat som brevbärare och som överkonstapel i Sverige och i Finland. Hurtta är bibliofil. I hans bibliotek finns 15 000 volymer. Räknar man med tidskriftsexemplar, seriemagasin och skivor omfattar hans samlingar nästan 50 000 verk.

”Boris Hurttas fantasynoveller är skrivna i en realistisk stil och håller sig tätt intill vardagsverkligheten. De är skickligt, nästan kultiverat hopflätade.” Kari Salminen, Turun Sanomat

”Hurtta kalla sig den sista skräpförfattaren, och han öser också ur underhållningslitteraturens källor.  Men berättelserna är ändå komponerade med ett sådant sinne för stil och stämning att titeln ’skräpförfattare’ inte på något sätt antyder låg kvalitet, tvärtom./–/ Ett måste för alla vänner av skräcklitteratur.” Författaren Anne Leinonen, Usvazine

Utdrag ur novellen “Den mörkaste tiden på året”

Varendaste släktgods har sitt skelett i garderoben, varendaste stad har sina skumma gränder och sina stinkande kloaker. Var skulle det finnas ett folk eller ett rike så ädelt att det kan minnas sina glansdagar utan att tvingas dölja en endaste simpel handling, som har ansetts ofrånkomlig i kampen för att uppnå seger och frihet? Mänsklighetens historia är inget annat än en ändlös kedja av skamliga skurkstreck, men frågan är om detta säger mera om oss människor eller om de krafter som leder oss på färden?

Det är väl så att varje individ har sin egen svaga punkt, sin mörka sida, sina egna små eller stora laster, som ändå inte gör honom sämre än hans nästa. Den som inte är högmodig och fördomsfull kanske är totalt självupptagen – en sådan som njuter av att se sin medmänniska lida. Ingen är oklanderlig när han kläs av och tvingas stå naken i det skarpa ljuset från en lykta så att hans mänskliga svagheter grundligt kan beskådas. Är felet vårt eller gudarnas, de som har domderat: dö eller bli vid liv, ät eller bli uppäten! Och är det nu så förskräckligt om en av oss är en tjuv, trots att han i hela sitt liv har ansetts vara en ärlig och hederlig karl?

Han som på grund av omständigheterna hade råkat bli en tjuv hette magister Ossian Kärpänen, och han led av en stark drift att samla och äga. Begäret var så hett att det kunde drabba honom var som helst och när som helst och fullständigt utan hänsyn till hans livssituation. Nu var det så att mannen i fråga som en följd av svekfulla konjunkturer hade blivit av med sitt jobb och den drägliga inkomst som han hade hunnit vänja sig vid; detta var ett hårt slag för en gentleman som älskade livets lilla goda. Magister Kärpänen hade ändå inte riktigt accepterat att hans lott skulle bli att ligga och flyta i händelselöshetens bakvatten för vem vet hur länge. Alltjämt trodde han att han ännu skulle föras ut till ett flöde som strömmade snabbare framåt. Han hade inte i något skede låtit sysslolösheten slå ned humöret och därför var han fortfarande en ”kollektör”, även om han var medveten om att det seriösa samlandet var ett tidsfördriv för riktiga herremän och att det krävde ymnigt med tillgångar.

Medan den mörka hösten långsamt höll på att glida över i vinter kunde man varje dag se magister Kärpänen gå fram och tillbaka längs stadens gator. Då och då stack han sig in i antikvariat och kafeterior. Varenda dag ägnade han timmar åt att låta sin noggranna blick ila fram över bokryggar som stod i ändlösa rader, och i sitt huvud gjorde han febrilt kalkyler och beslut. Gång på gång överraskades han av att stöta på verk som var ytterst sällsynta, sådana som han inte hade sett eller kunnat drömma om att hitta ens på den tiden då han ännu var välbärgad. I början av sin sysslolöshet hade Kärpänen gjort en hel del inköp, men med tiden hade han tvingats börja välja mera omsorgsfullt och hans gränslösa pilgrimsfärder till antikvariaten blev mer eller mindre fruktlösa. Bittert tvingades han konstatera att sånt som han nyligen glad i hågen hade köpt för hundra mark måste han nu avstå från, trots att han skulle ha fått det för tjugo mark. Och rariteterna kunde han nu glömma helt och hållet, de fanns inte längre inom räckhåll.

Så en dag stötte magister Ossian Kärpänen på ett synnerligen märkligt verk. Han kände vagt till dess rykte och han visste att bokens författare värderades högt i ”kollektörernas” kretsar, som är en skenvärld lite vid sidan om den tristess som de flesta människor lever i. Genast han tog tag i boken kände Kärpänen det oemotståndliga. Han måste få den här boken!

Den var alldeles fängslande ful! Att en sargad läderpärm kan vara brun som pesten! Tänk vilka dystra hemligheter som säkert skulle finnas på de gulnade sidorna! Vem hade senast bläddrat i den här boken? Vems läppar hade svamlat fram de ord som satts på pränt? Ur vems hjärna hade de märkliga reflektionerna pinats fram för att planteras i denna bok för två århundraden sedan?

Ossian Kärpänen hade gjort ett betydelsefullt fynd och det var rätt och rimligt att boken skulle tas in som en pärla i hans samling, vars lyster inte ens den senaste tidens anskaffningar hade lyckas dämpa helt och hållet.

Efter moget övervägande gjorde Kärpänen sitt beslut. Det var priset på boken som fick honom att ge efter. Priset hade satts till ynkliga fyrahundra mark, en slumpmässig summa som slagits fast med hänsyn enbart till verkets ålder. En handelsman som gjorde ett så grovt fel förtjänade inte ens att få de begärda fyrahundra. Han kunde lika gott ha begärt fyrtio mark, eller fyra! Ifall antikvariatets ägare hade gett prov på åtminstone lite yrkesskicklighet och begärt fyratusen mark så skulle magister Kärpänen inte ha känt sig frestad överhuvudtaget. Men genom sin oförsvarliga dumhet hade tölpen till handelsman redan berövat sig själv nio tiondedelar, så han kunde lika gärna bli av med också den sista. Som det heter i den heliga skrift: den som gömmer sitt pund och inte låter det gro och bli större, han är en förtappad man!

Översättning: Peter Sandström

Orginalets titel: Vuoden pimein päivä

Förlag: turbator 2007

198 sidor

Häftad

130 x 210 mm

ISBN 978-952-5666-12-0

Omslag: KuvaPeli

För rättigheter kontakta: Terhi Hannula, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622