Riku Korhonen: Hejdå flickor – Roman

Posted under Riku Korhonen

Hyvästi tytöt (Hejdå flickor) är en kortroman av prisbelönte Riku Korhonen, en bukett berättelser om den möjliga och omöjliga kärleken. Innanför ramberättelsen växer en rad självständiga historier fram och förtätas till en känslig och rolig exposé över manligt mognande.

Hejdå flickor är en rolig och berörande hyllning till det vackraste och förgängligaste i mannens liv, till flickorna.

Riku Korhonens första roman Kahden ja yhden yön tarinoita (Historier från en natt, eller två) tilldelades huvudstadstidningen Helsingin Sanomats debutantpris 2003. Romanen har också blivit dramatiserad och hade scenpremiär på Stadsteatern i Åbo i januari 2008. Samma år fick Korhonen två prestigefyllda pris för romanen Lääkäriromaani (En läkarroman, Sammakko 2008), Kalevi Jäntti-priset och Aboa-priset, som delas ut av Åbo stad. Korhonen har också gett ut en rosad diktsamling, Savumerkkejä lähtöa harkitseville (Röksignaler för dem som överväger att sticka, 2005).

Riku Korhonen (f. 1972) är bosatt i Åbo. Han har varit fri författare och kolumnist sedan 2008. Korhonen har varit programledare för ett litteraturprogram i finländsk teve, han är kolumnist i Helsingin Sanomat och han har varit lärare i litterärt skapande vid Turun Yliopisto (Åbo universitet), där han också blev vald till Årets universitetslärare.

”Man kan läsa Korhonen bara för hans språk.” Karo Hämäläinen, Suomen Kuvalehti

”Korhonen fabulerar helt fantastiskt i sin novellsamling, släpper loss med besked. Läsglädjen infinner sig just tack vare den språkliga fingerfärdigheten och kraftfullheten i uttrycket.” Kaisa Kurikka, Turun Sanomat

”Riku Korhonen har liksom i smyg skrivit en utvecklingsroman, en liten vemodig moralitet.” Matti Mäkelä i Helsingin Sanomat

”Bortom vemodet frodas humorn. Som i sina tidigare verk odlar Riku Korhonen sarkasmerna, som i sin tur har sin grogrund i berättelsens detaljer.” Salla Seuri, Uusi Suomi

Utdrag ur romanen Hejdå flickor

När jag var 36 förstod jag att mitt liv med flickorna höll på att ta slut. Tidigare hade de fäst blickarna på mitt ansikte, men nu började de se igenom mig. Och de kände på sig att jag förfärades av förändringen.

I min hemstad var våren långt liden. Jag gick omkring i en kavaj som min mamma hade lappat. Solen sken på mig och bekräftade att också jag hörde till skapelsen. Träden omkring mig hade uppfunnit det gröna. Ekorrarna skuttade på gräsmattorna i parkerna, snusade och tafsade på varandra. Fåglarna gjorde öglor i luften, skrev hoppets kalligrafi över himlen.

Flickorna hade erövrat stadens gator. Tagit över dem. De rörde sig en och en, i par eller i små trupper. Det var vår, och flickorna demonstrerade sin övermakt. Det var en obarmhärtig maktuppvisning, en flickimperialism som använde sig av vårklänningar, höftlåga jeans, höga klackar, tennisskor, toppar med snörning fram, smäckra rumpor, ben, vrister, hår som fladdrade i vinden, klingande snabba skratt, nakna svängande armar. Det var flickimperialism som inte lät sina undersåtar sväva i okunnighet om vem som hade makten.

Jag mötte dem på gatorna. De var många och uppenbarade sig i allt större skaror, de var hopplöst vackra, kanske var de kring tjugo, kanske lite äldre, ibland närapå trettio, och ändå var de flickor. Jag visste inte riktigt varifrån den kom, den där flickigheten, kanske var den ett ljus som liksom kom inifrån, ett kroppens och ett själens ljus, ett flickljus gjorde att man fick lust att höja armarna mot himlen och lovprisa hela denna otroliga värld, dess delikata balans. Man fick en sådan lust att skydda och trösta dem som var mindre, lust att skänka sina futtiga slantar till välgörande ändamål.

Efter ett tag kände jag mig svag. Jag visste inte varför. Jag gick på kafé och tittade på kaféflickorna. Jag gick på en naivistisk konstutställning och tittade på naivistiska flickor. Jag satte mig i kyrkan bredvid de gudliga flickorna och på biblioteket gick jag fram till romantikhyllan och romantikflickorna. Jag gick till varuhuset. På avdelningen för hushållsmaskiner gick orsaken till mitt svaghetstillstånd upp för mig.

Flickorna såg mig inte längre.

De såg förbi mig. De såg igenom mig. Någonting i mig hade slutat att fungera utan att jag hade märkt det.

Jag tog rulltrappan och gick på toaletten.

Betraktade mitt ansikte i spegeln. Märkte inget nytt, bara de där rätt välbekanta dragen, samma primitiva mansögon, fulla av en vilsenhet som vällde upp nånstans från de inre djupen, samma fuktiga mun redo för skitprat och pussar, kanske lite mer slitage än i går, kanske några flermikrohistoriska jordskred, ett par bekymmersrynkor till, men ännu ingen fullt ut pompejansk förstörelse i mitt fejs.

Vaskade mig i ansiktet. Rev åt mig en tjock bunt pappershanddukar. Vred dem till en tjock korv, tryckte in dem i mina kalsonger och modellerade fram ett riktigt superskrev. Gick ut på gatan igen. Promenerade fram och tillbaka längs strandgatan. Köpte en jordgubbsglass. Ställde mig under ett träd och lutade mig mot stammen.

Ganska fort kände jag att jag stod där och koketterade med min strut alldeles förgäves, under det vårgröna trädet, i kavajen som min mor lappat, i mitt eget planetariska tomrum.

Flickorna såg mig inte längre.

Jag började få panik. Jag stod stilla och kände hur mina konturer försvann i den ljusa luften där på åstranden, upplöstes som en främmande tobaksrök som någon besvärat blåser ur ansiktet.

***

Tankarna gjorde mig deprimerad. Övervägde att hoppa ut genom fönstret, men solen gassade för mycket för att jag skulle få mig till att dra från gardinerna. Ringde min närmaste vän. Han svarade genast. Jag darrade på rösten, ofrivilligt.

-         Hej. Jag har sabbat allting. Mitt enda liv. Jag kommer aldrig att bli gift. Jag är alltför gammal.

Min vän suckade. Han hade ofta fått lyssna till mina bekymmer och visste att hans skulle få vad öronen tålde igen.

Vi stämde träff på det vanliga stället.

Jag var där på tre minuter. Min vän satt redan vid fönsterbordet längst bort i baren. Han såg otålig ut.

Jag tittade mig omkring. I barens förmiddagsstillhet fanns inte en enda flicka. Jag var lättad. Man kunde tala öppet. Man behövde inte sitta så där onaturligt avslappat i stolen, eller stelt som en fakir, man behövde inte dra in magen, inte visa upp sig eller spela teater, inte tvinga fram det där stålblå i ögonen, inte sänka rösten tills den lät som en bilreklam, inte spänna biceps så enormt när man höjde stopet, inte säga nånting roligt en gång i minuten så högt att det hördes ända till grannborden, man behövde inte studsa upp ur stolen så där dynamiskt, inte gå så intensivt genom salen, inte rycka upp toalettdörren så dramatiskt, inte pissa så ödesdigert, inte tvätta händerna så målmedvetet och inte återvända till bordet så aristokratiskt. Man kunde bara sitta ner, supa lättjefullt och berätta för kompisen vad som tryckte en.

Jag hämtade en öl vid disken och gick fram till honom.

-         Ursäkta att det dröjde.  Är lite låg i dag. Fick du vänta länge?

-         Mer än en minut.

Jag satte mig. Smakade på min öl och brast i gråt. Allt vällde ur mig, barnsligt uppriktigt, som en bön om hjälp. Min vän kände min känslosamma sida och lät mig lipa i fred.

När jag var inne på slutrakan av min gråt tittade han medlidsamt men rationellt på mina blöta kinder. Hans röst gick i dur som hos en skolkurator eller en psykiater.

-         Vad är det den här gången som trycker sig?

-         Skönheten, snyftade jag. All den förgängliga skönheten.

-         Och det betyder? sa min vän och räckte mig en näsduk.

Jag torkade min snoriga näsa. Suckade, drack av min öl och började. Försökte klä det lilla jag hade förstått om skönhet i ord.

***

Stupido och måsen

Tvärtemot vad man på många håll trott klarade jag studenten. Studentmössan jag köpte var för liten. På festen stramade den så hårt att jag fick hallucinationer, och jag fick en lättare hjärnskada av att skåla i timmar med mina alkoholistmostrar. Sen dess har jag just inte kunnat ta in någon ny bildning.

Studentsommaren semestrade jag och mina kompisar på en grekisk ö. På stranden nära hotellet brukade en alldeles snurrigt vacker italiensk flicka hålla till. Vi stirrade på henne från vårt badlakansläge.

Hon presenterade sig som Carla.

Carla! Låter inte namnet som om man stod på en marmorbalkong och spanade ut i den gnistrande luften över den eviga staden, medan man liksom försökte återkalla någonting som gått förlorat?

En eftermiddag bad Carla mig att ta ett foto av henne och hennes bror, som bodde på vårt hotell. Med darrande händer gjorde jag det. Vi började prata. Vi satte oss i vattenbrynet. Vi doppade fötterna i de varma vågorna och solen började gå ner över havet.

På en kväll förälskade jag mig i Carla, oskyldigt, romantiskt och totalt. Hon talade en engelska som kryllade av grammatikfel. Hon kom från en rik familj och hennes far var en hög regeringstjänsteman. Carla förlitade sig på Gud. På vristen hade hon en liten flygande mås tatuerad. Hennes kyssar smakade chokladkex med jordgubbsfyllning.

Carla berättade att hennes man hade omkommit på årets första dag, på nyårsdagen. De hade precis gift sig. Efter en genomfestad natt hade de börjat gräla. Mannen hade tagit bilen och åkt iväg i vansinnig fart. Han var full och hade snortat kokain, körde av vägen och dog vid ratten.

-         Sorgligt, sa jag och tittade på måsen på Carlas vrist.

-         I alla helgjutna människor finns en destruktiv sida, sa hon och tittade ut över havet som om hon såg någon där som jag inte såg.

Det var lite mindre än åtta månader sedan Carlas man hade dött. Det var augusti 1991. I Sovjetunionen försökte en militärjunta göra en kupp. Mina kompisar ringde hela tiden till Finland och tittade oroligt på de grekiska nyheterna på teve. Jag stirrade på Carla och hennes mås och förstod inget alls, varken av vinden, havet eller nyheterna.

Jag bestämde att jag skulle skriva in mig i kyrkan igen, den katolska den här gången. Fantiserade om hur italienska parlamentet hurrade när påven småmysande sammanvigde oss i ett härligt kondomfritt äktenskap. På bröllopsnatten skulle den lilla svarta måsen lyfta från Carlas vrist och ta med sig hennes sorger långt bortom Vatikanens teokratiska himmel.

En kväll festade jag och mina kompisar i huvudstaden på ön. På natten fick jag ett anfall av okontrollerad livsglädje. Sprang rakt in på ett mörklagt torg och ramlade på näsan i en tom fruktkärra. Den blev alldeles skinnflådd. Nästa dag hade den svällt upp till en oformlig blodsprängd klump som påminde om en övermogen kiwi. Jag såg ut som en näsapa i puberteten.

När Carla såg mig sa hon bara ett enda ord:

-         Stupido

Jag skämdes. I hennes glamorösa katolska värld dog männen med kors om halsen när de dårkörde av vägen med kokain i blodet. Jag ramlade i stället över torgmöbler och mörbultade mitt lutheranska ateistansikte.

Carla avslutade vår romans, som varat i en knapp vecka, vänligt och vackert. Hon skrev sin adress på en restaurangnota och önskade mig välkommen om jag nångång skulle besöka hennes hemstad.

När Carla gett sig av satt jag i mörkret på stranden. Lyssnade till vågorna och tänkte att jag var pojken som krossades mot flickorna. Jag önskade att havet och natten med förenade krafter skulle svälja min nittonåriga lekamen.

Följande dag gick jag på en ensam promenad. Cikadorna var mitt enda sällskap och de förde ett himla liv. Jag gick jag längs byvägen, kantad av stenmurar, i den stekande solen. Passerade några olivlundar och en förfallen bondgård som hade järngaller för fönstren. Vägen ledde till en brant strand. Där nere låg en klippig udde och i änden av den en vit fyr.

Såg ut över havet. Tänkte på Carlas ord. I varje helgjuten människa. Jag visste att den där förtrollningen fanns, men jag kände inte mig själv. Jag ville ha så mycket av världen, men jag kunde inte hantera det.

Gick ner till fyren. Satte mig på en sten. Fyren var rund och tempellik, runt omkring den fanns vita kolonner. På en väggskylt var fyrvaktarnas namn och tjänsteår ingraverade. Havet var blått. En mås kom flygande och satte sig på fyrens kupol.

Jag tänkte på att Carla inte älskade mig och att ingenting skulle hålla mig kvar här så länge till. En vacker dag, snart, skulle jag bara fladdra iväg, lättare än den heta luften, och vildare.

Det gick som det ibland gör när man som av en slump får en lektion av livet. En far och hans son kom åkande på skoter till fyren. Pappan körde. Pojken satt bakom och höll armarna runt honom. Pojken var kanske femton. Han var sjuk på något sätt. Kanske hade han något slag av muskeldystrofi. Han var smal som en sticka och gick vacklande och långsamt. Pappan stödde honom. Pappan ledde sonen fram till en av pelarna, lutade honom mot den och tog en bild. Han sänkte kameran, betraktade pojken länge och såg stolt ut. Så satte de sig på skotern igen och åkte iväg. Pojken höll armarna kring pappan.

Jag kände hur dysterheten lämnade mig. Tänkte att jag kanske inte var så viktig som jag föreställde mig, att mina angelägenheter inte var så definitiva, så ödsliga som jag trodde. Om man gav upp sig själv kunde man ju ta sig an någon annan.

Reste mig från stenen. Återvände till mina kompisar med min uppsvullna näsa molvärkande i solgasset. Jag visste att jag aldrig skulle se Carla igen. Men jag kände att jag började drömma om någon annan, lika vacker.

Nu sitter jag här, fortfarande hel och hållen, och jag har kvar restaurangnotan där Carla skrev sin adress. Hon var 23 den sommaren. I mina ögon var hon en kvinna. Ur min nuvarande synvinkel är hon bara en flicka som hade fått känna på den sorg som brukar komma senare i livet. Jag skrev aldrig och jag åkte inte och hälsade på. I dag är hon fyrtio.

Carla. Hoppas att dina förluster har varit måttliga, och lättare att bära. Hoppas att din svarta mås älskar och är lycklig. Hoppas att dina kyssar fortfarande smakar jordgubbe.

Översättning: Ann-Christine Snickars

Originalets titel: Hyvästi tytöt

Förlag: Sammakko 2009

185 sidor

Inbunden

140 x 205 mm

ISBN 978-952-483-112-3

Omslag: Riikka Majanen

För rättigheter, kontakta Terhi Hannula/Burning Bridge, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622

Milla Paloniemi: Den svärande igelkotten 1, 2 & 3 – Seriealbumen

Posted under Milla Paloniemi

Serier om djur brukar oftast vara lite gulliga, rara, trevliga eller humoristiska. Milla Paloniemis igelkott passar inte riktigt in i den mallen. För hennes igelkott kan bli tvärilsk, svära som en borstbindare, vara rå och gapig och leva rövare i största allmänhet. Fast… den har ju sina mjukare sidor, också!

Igelkotten föddes 2003 som ett marginalkladd under en föreläsning. Den fortsatte sedan sitt liv i seriestrippar på nätet, i Millas eget webgalleri, där den blev omtyckt. Därefter hamnade de första stripparna i ett eget utgivet album.

I januari 2007 blev serien mycket populär som ”månadens serie” i kvällstidningen Ilta-Sanomat. Sammakko gav 2007 ut det första albumet på nytt och det blev en rejäl försäljningssuccé. Med 40 000 ex. sålda hittills. Även de två följande albumen har legat i topp på listorna. Samma år fick serien Lempi-priset i Kemi Arctic Comic Festival och 2008 förärades den med Sarjakuva-Finlandiapriset.

Milla Paloniemi har även tecknat annat, så som Tassutellen (Vi tassar fram, Sammakko 2007) och En vaan osaa (Jag kan bara inte, Sammakko 2008) som bygger på hennes egen serieblogg, en av Finlands allra populäraste.

Milla Paloniemi (f. 1983), ursprungligen från Österbotten men numera bosatt i Helsinfors, tog sin examen som grafisk formgivare våren 2007. Det första albumet med ”Kiroileva siili” var också hennes examensarbete. Hon jobbar som serietecknare, illlustratör och grafisk formgivare.

”Igelkottens snabba genombrott har varit rent häpnadsväckande.” Elina Lappalainen, Keskisuomalainen

”Paloniemi har all anledning att fira, första upplagan om den taggiga hjälten
sålde slut på en månad.”  Iltalehti

”Alla älskar igelkotten!”  Juha Tolvanen, Iltasanomat

”Igelkotten går hem åtminstone hos mig med hull och hår. Och jag har hittills inte stött på någon som inte brustit ut i hejdlöst skratt av Millas genialiska igelkott-serie.” Juha Vuorinen, författare

”Igelkotten kommer att stjäla ditt hjärta.” Janne Suominen, Eläinmaailma

”Dagen är räddad!” Antti Aro, Miss Mix

Originalets titel: Kiroileva siili

Sammakko 2007
80 sidor

Inbunden
167 x 135 mm

ISBN 978-952-483-045-4

Omslag & layout: Milla Paloniemi

Originalets titel: Kiroileva siili 2

Sammakko, 2008

80 sidor

Inbunden

167 x 135 mm

ISBN 978-952-483-080-5

Omslag & layout: Milla Paloniemi

Originalets titel: Kiroileva siili 3

Sammakko, 2009

96 sidor

Inbunden

167 x 135 mm

ISBN 978-952-483-101-7

Omslag & layout: Milla Paloniemi

För rättigheter, kontakta Terhi Hannula/Burning Bridge, terhi.hannula@iki.fi  +358 50 340 8622

Ville Hytönen: I öster en svart svan & Döden i Europa – Diktsamlingar

Posted under Ville Hytönen

Ville Hytönens diktsamling Idän musta joutsen (I öster en svart svan) handlar om döden och kärleken, om sjukdomar, om pornografi. Och allt har en kontaktyta till Östeuropa, jätten i vår närhet, sammanhållen av rostiga metallkonstruktioner, en jätte som inte alltid besväras av skrupler. Idän musta joutsen är Hytönens andra diktsamling.

Debutsamlingen  Kuolema Euroopassa (Döden i Europa) tar tag  i ett mer romantiskt Europa, landar i ett 1900-tal med trolleybussar och byggnader i stål, i kasinobarer eller i avlägsna hotellrum, där varje samlag verkar avtrubbande och meningslöst.

Ville Hytönen (f. 1982) är poet och förlagschef på förlaget Savukeidas i Åbo. Han har också översatt Mark Twain och albansk poesi till finska, redigerat facklitteratur, skrivit feature för radio och sammanställt Nälkätaiteilijan keittokirja (Kokbok för svältkonstnärer, Johnny Kniga 2006). Under pseudonymen Anna Halmkrona har han gett ut Kolmas sotaleikki (Krigslek nummer tre, poesia 2008).

”Samlingen är en fjäder i hatten för författaren. Skribenten är fullblodspoet, en suverän intellektuell lyriker, vars kärlek till Europa, hans eurofili, ibland är ohöljt resignerad.” Tero Tähtinen, Parnasso

”I rolldikterna har Hytönen skapat en mångfacetterad bild av ett söndervittrande Europa.” Hilja Mörsäri, Hämeen Sanomat

”…resultatet har blivit en bitvis rent pampig framtidsdikt med utgångspunkt i slumpmässigheten och i kaos /—/ dikterna har auktoritet.” Taina Ratia, Turun Sanomat

”Hytönen skriver sannerligen inte som någon nybörjare. Hans tematik är vittomfattande med referenser till europeisk historia, krigen och folkutrotningarna, evolutionen och (mar)drömmen om vår framtid./—/  Här finns spår av den unga Pentti Saarikoski.” Claes Andersson, Hufvudstadsbladet

”Hytönens debut är strålande. Den får en på knä.” Leena Tanskanen, Keskipohjanmaa

”/…/Ville Hytönens debutdikter är kraftfulla och omskakande”. Eija Komu, Karjalainen

Dikter ur I öster en svart svan

EN SISTA BILD; TILL 1900-TALET, EN DEDIKATION

trrututu, skrek bilhornen och grändernas vildhundar

ylade sitt bidrag i larmet

trrututu, skrek bilhornen, och mannen gick

ur portgången mot bilen

det här är inspelningsplatsen, där alla

världens järnvägar löds samman, konspirationerna

liksom kärlekshistorierna, yppas för barnen

och för deras barn

och precis när mannen stannar upp för kameran,

lyfter armen till en vinkning, tar jag hans hjärtfilm

hans auratiska plåtansikte, hans axlar

säckar ihop, men händerna håller fast kvinnans

redan kallnade händer

Trrututu, skrek bilhornen när tågen

satte sig i rörelse, och pansarvagnarna och löpgravarnas

sjukdomar, kärlekshistorierna, barnen & slutligen

vi, skrattande på bio osv

***

du var min flicka från kiev, ett sjunkande örlogsfartyg

på svarta havets nakna vidd,

blodblandat vatten, slaktavfall, mollusken

eller vattenödlan som tittade

mig i ögonen medan den dök

tänker på oss på avstånd som

två öar, som erosionen

förenar i sin sorg

***

i skuggan av flickorna som slår ut i blom

är en upphängd  gentlemannakropp som

vaggar i vinden

ett slags bild av hur man förälskar sig

hans strålben  pressade av transitionsmetall

ett plågat gammalt djur med ögon grumliga av skräck

skammen efter ett misslyckat samlag

när järnoxider frigörs

pique-nique på tartartyg

surdegssoppa

och Inkokt karp, i dessa dagar

är jag lycklig över mina iakttagelser

och plockar på mig en blomma av metall

Dikter ur Döden i Europa

FANTISERAR I BERLIN

En majsgul måne, den svarta sista hunden i långtradarchaufförens sömn

vår nattsvarta längtans smälta bilvrak bevittnar kvällen än en gång,

alldagligheten

vartenda flyttblock värmt av kall metall

ett djur med otur

en oändlig rad av liv som strömmar genom europa

credo, credo, en obetydlig landsväg våt av mjölk,

kunderna som kurar i hörnet av en väderbiten bensinmack

föreställer mig döden som inträffar bakom en toalettdörr,

fantiserar i berlin

föreställer mig en mantel, långsamt hopvikt av döden, på en stol i ett motellrum

en maläten privatdetektiv i hallen till kasinot,  här är döden,

praktens och förfallets trötta timme, månen som speglas i ett fönster

det nervösa tjutet av en hund och den tyska tystnadens

misslyckade schlager

***

UPPVAKNANDEN

mina armar, solbrända slitna remmar

din rygg en bro som korsar seine, genom fönstergallren ser man stan

där vaknar ursprungsfolken upp i papplådor, papper

säljs, en man på knappt en meter bär en kotlett på två,

jag klär mig och stänger sakta hyresrummets dörr

europa utan elektriskt ljus, en dröm, och himlens luggslitna kläde

rivet av stjärnor, jag gråter när jag ser dessa förstenade ansikten

städernas mansardtak

som om man höll sin barndom i famnen     för detta land är inte byggt

på tusen år

utan på fem och kommer att saneras följande tusen

hittade en död mås på stranden och la den i min väska, hämtade frukostmat till dig

salt omelett, tomat,

för kocken var förälskad, du var vaken

och jag är dynamit

Översättning: Ann-Christine Snickars

Originalets titel: Idän musta joutsen

Förlag: Tammi 2009

72 sidor

Häftad

140 x 210 mm

ISBN 978-951-31-4299-5

Omslag: Laura Lyytinen

För rättigheter, kontakta Terhi Isomäki-Blaxall/Tammi, +358 40 7521972, terhi.isomaki@tammi.fi

Originalets titel: Kuolema Euroopassa

Förlag: Tammi 2006

75 sidor

Häftad

140 x 210 mm

ISBN 978-951-31-3642-0

Omslag: Tuija Kuusela

För rättigheter, kontakta Terhi Isomäki-Blaxall/Tammi, +358 40 7521972, terhi.isomaki@tammi.fi

Henry Lehtonen: Bokföraren, alla folks profet – Apokalyptiska dikter

Posted under Henry Lehtonen

Kirjanpitäjä, kansojen profeetta (Bokföraren, alla folks profet) är Henry Lehtonens tredje diktsamling. Han skriver ny och energisk brukslyrik för 2000-talet, den passar lika bra mellan pärmar som uppförd på dunkla poesiklubbar. Bokföraren gör upp med allt. Kanske möter han Jesus en dag när han är på väg till jobbet. Lehtonen rör vid vår längtan att bli älskade samtidigt som han beskriver ett samhälle där allting är till salu. Han gör det med orubblig självironi och ett gatuspråk som är typiskt för åbopoeterna.

”Jag är en pragmatisk bokförare med tunnelseende; en unge som ville bli rockare, men som varken kunde spela eller sjunga. Poesi är också självhävdelse, samma skit men i annan förpackning. Går ut i köket, häller upp en kopp kaffe, tar en skvätt mjölk, som tycks ha surnat: upp flyter små äckliga klumpar. Men detta har jag lärt mig tro på: dikten och skrivandet.”

Henry Lehtonen (f. 1978) och arbetar som förlagsekonom. Han har en lång karriär som bokförare bakom sig och han har skrivit kolumner i olika tidningar. Lehtonens debutsamling Camping (2001) kandiderade för Runeberg-priset och hans andra diktsamling Kosaani (Kosan. 2003) renderade honom det prestigefyllda Aboa-priset.

”Henry Lehtonen gör underverk: trollar fram levande brukspoesi ur stela former och trivialiteter.” Tuomo Karhu, Turun Sanomat

”Lehtonen har lyckats. Dikterna fungerar, för de kommunicerar inte krånglighet eller självändamål utan andas ett genuint krav på att komma till uttryck. /—/ Halleluja!” Jussi Korhonen, Kiiltomato

Dikter ur Bokföraren, alla folks profet

1

Gjorde bokföringen för en bilaffär:

skrynkliga kvitton, obefintliga kvitton,

privata utgifter,

ogiltiga utgifter,

Reskontran som inte stämde, för det ena eller andra.

En osynlig hand kramar min hjärna

Solen gassar in genom kontorsfönstret

Känner min egen fotsvett.

Det här är vad jag gör,

troligtvis älskar jag inte mig själv

2

Skrev brev till en kund:

…  aktiebolag ska inte ha kontantkassa, riskerna är stora …

Skatteverket kan tolka det som dold dividend …

Vänligen sänd de återstående verifikaten till vårt kontor

tillsammans med nästa månads bokförings material

Högaktningsfullt

Henry Lehtonen

bokförare

3

På morgonen när jag trampade till jobbet

mötte jag en kille som liknade Jesus

på en svajig Crescent,

och skägget i ett sorgligt skick.

Jesus väckte ingenting i mig,

mitt arbete urvattnar känslorna.

4

Jag bokförde för en lunchrestaurang.

Papperen doftade fiskpinne och

citron.

Min fysiklärares krokiga finger:

”Ingenting blev det ju av dig.

Det visste jag för femton år sen.

Sånt ser man genast

Om man vet vad man ska titta efter.”

Jag hoppade till.

Jag hade inte sovit

Inte fått en blund i mina kritiska diktatorsögon.

Fingret var sanningen, som treenigheten och fotosyntesen.

Jag är ingenting.

Vilken lättnad.

5

Bokförde för en möbelaffär.

Verifikaten var i klanderfri ordning,

prydliga.

Solen sken, fåglarna sjöng.

Gondoljärernas hår fladdrade i den lätta vinden.

Änglar hosiannade runt med palmblad i händerna.

Lätt, avspänt, underbart …

Jag älskar dig, o härliga möbelhandlare,

älskar älskar älskar, älskar dig så,

för du är så pedantisk och fin.

6

Jag bokförde för en affär för damunderkläder.

Cirka 90 flärdfulla verifikat i månaden,

normalt ett jobb på knappa två timmar.

Kära älskade flickebarn,

min storögda och vackra fruga ringde

och bad mig köpa mjölk och bröd

och kronärtskocka, fast utan kocka …

Strumpebanden och ett par korsetträkningar blev obokförda.

Så går det ofta när du ringer.

Jag förirrar mig.

Jag älskar att du är olydig,

och inte frågar mig om råd

och om jag ger ett utan att du frågat blir du arg.

Försöker uthärda ditt sätt att lämna sakerna där du senast höll i dem,

ditt sätt att släpa hem en massa obegripligt skräp.

Beundrar hur du filar dina naglar

och ändå lyckas hänga med i vad dom gör på teve

bättre än jag.

Jag tycker det är fantastiskt

att dina idealmän är Sean Connery och Markku Into.

Men framför allt älskar jag

att du inte vill att jag bestämmer.

På så sätt har du har frälst mig

för jag

är inte född att leda någon

någonstanssomhelst.

7

Jag bokförde för en pizzeria.

Räkningen på pensionsförsäkringspremien var borta.

Registrerade det.

Telefonen ringde.

En tant från Nylands skattedistrikt ringde:

Utgifter för fastighetskonsortiets inkomstslag

kan inte avdras för privat näringsidkare.

Var det faktiskt till mig, funderade jag.

Gatan fick ny asfalt.

De som hade semester satt i solen på Trätorgets ölterass.

Skattetanten frågade om jag förstod.

Visst, sa jag.

Kalle Anka är en orealistisk figur.

Därför är det lätt att identifiera sig med honom.

95% av människorna

liknar Musse Pigg:

en irriterande självgod jävla gnällspik,

en man gärna skulle sparka.

Själv räknar jag mig inte

till de där återstående fem procenten.

Jag bara jobbar här.

Betalar skatt.

Tänker så lite som möjligt.

Kunde ni inte låta mig vara i fred.

/—/

Profetens syn

Har glömt mig kvar vid åstranden, vid vägkanten,

bläddrat långsamt i tidningarna i väntrummet,

låtit kaffet kallna,

lämnat fimpen rykande i askkoppen.

Springer över åkern in i skogen.

En övergiven tvättmaskin rostar under en tall,

grav för mannen utan skugga.

Orginaltitel: Kirjanpitäjä, kansojen profeetta

Förlag: Sammakko 2007

62 sidor

135 x 215 mm

inbunden

ISBN 978-952-483-071-3

Omslag: Riikka Majanen

För rättigheter kontakta: Terhi Hannula, terhi.hannula@iki.fi, + 358 50 340 8622

Markku Into: På vilken sida steks ägget

Posted under Markku Into

Markku Intos trettonde diktsamling, På vilken sida steker man ägget, är febrig poesi, svettpärlorna tränger sig fram likt de där grejorna som vaknar till liv om nätterna i Untsus garage. Passionerad som han är kommer poeten till ro först i sömnen, på fjäderholmarna; där tecknar man kartbilder i fantasins gränslöshet, med säker hand och lugn i hjärtat; återstår bara den delikata frågan: på vilken sida steker man ägget?

”Hyllningsdikt till Harro Koskinen” är ursprungligen skriven för den kända Åbokonstnären Harro Koskinens retrospektiva utställning i Åbo konstmuseum 2007.

Markku Into (f. 1945) är en av centralgestalterna i undergroundrörelsen i Åbo som grundades i slutet av 1960-talet – och legendarisk poet i Finland. Into har skrivit tretton diktsamlingar, prosa och dramatik, samt översatt bl.a. Bruno K. Öijer, Charles Bukowski, Gregory Corso, Hans Magnus Enzenberg, Lawrence Ferlinghetti, Allen Ginsberg och Hunter S. Thompson. Han har tilldelats en mängd priser, bl.a poesins Eino Leino-pris. Into är en mångsidig ordkonstnär som också kommer till sin rätt på scenen.

”Skrivandets otämjda lek och varandets djupaste allvar” Hannu Waarala, Savon Sanomat

”Verkets styrka ligger i språk- och uttrycksglädjen.” Joni Pyysalo, Suomen Kuvalehti

”Med sin nya diktsamling visar Into att behovet att uttrycka sig och t.o.m. vrede fortfarande finns.” Jussi Korhonen, Kiiltomato.net

Juha Kulmala: Dodo är vi inte

Posted under Juha Kulmala

Juha Kulmalas tredje diktsamling Emme ole dodo (Dodo är vi inte) kan bäst karaktäriseras som ett slags civiliserad anarkism. Den häcklar vår tids förtryck och hopplöshet, vår fega konsensusberoende och det vi kallar vår verklighet. Kulmalas helvetesmaskin går igång och suger in allt mellan himmel och jord, William Blake, bastuöl och Det stora äcklet.

Juha Kulmala (f. 1962) är poet och åbobo. Hans andra diktsamling ?Mitä te odotatte (? Vad väntar ni på, Savukeidas 2005) blev en kritikerframgång. Hans debutsamling …väärin kootut runot (…tokigt hopkomna dikter) utkom 2002. Kulmala har också översatt texter av Pjotr Kropotkin och är författare till ett libretto. Hans dikter har också framförts live av teatergruppen Akseli Ensemble.

”?Mitä te odotatte (?Vad väntar ni på) är en hårresande bra diktsamling”. Tuomo Karhu, Turun Sanomat

”Bildspråket är otyglat, rytmen tyglad, och Kulmala har säkert finskt rekord i utropstecken. När man läser vidare står det klart att Kulmala fått med sig mer än agitationen från undergroundpoesins gyllene år.” Kuisma Korhonen, Helsingin Sanomat

”Ett utmärkt verk.” Risto Ahti, Kaleva

”Världen brinner. Juha Kulmalas dikter väjer inte för verklighetens svärta.” Matti Saurama, Demari

”Någon som likt Kulmala vältrar sig så i det verbala har man inte sett på länge. /—/En glimrande annorlunda debut.” Seppo Järvinen, Kiiltomato.net

Dikt ur samlingen Dodo är vi inte

Dronter är vi inte

träden

böjer sig redan

snart börjar det blåsa

*

i morgon

föreställer jag mig

och det finns inget annat sätt att lösa denna

ekvation inifrån

i morgon

jag vet att ni vaknar för sent

för att hinna göra ert arbete ogjort

och bilarna på morgonens branta gator

är en dunkel stenåker under slocknade

stjärnors stela blick, vi får den skönhet

vi inte har råd med

i morgon

räcker det inte med ett par roliga stövlar

inga underskrifter

ingen bleknad korsstygnsjesus

ingen in- eller påsättning

det går som när man ser den första tussilagon

och genast upptäcker tiotals

eller händerna hos en förälskad, varsamma så

att den tärande sjukdomen plötsligt

förlorar sin kraft

och man måste stiga upp

och världen som egentligen varen screensaver och försvann med en knäpp

och direktutsändningen

studsar fram som apan ut skåpet

mitt herrskap

otroliga frukter

växer på våra säkrade områden i våra övermogna vintrar

efter alla bäst-före-datum

får den hemlöse ett hem och den hungrige börjar äta

nedmonterade klockor

samlar sig igen och börjar slå

som den första kärleken spirar

mitt herrskap

era helikoptrar kan inte

hålla sig i luften mer än ett par timmar

i morgon

när jag viftar med armarna faller helikoptrarna

på de vita kartorna hörs bara ett litet

krasande som när man första gången öppnar en ny bok

en ny skattkammare, ett språk

är en kofot, pyramider våfflor

*

i morgon

kråkfötternas timme

sänker sig över antennernas ensamma sköldar och svärd, ingen elektricitet

räcker någonsin till för våra hallucinatoriska sagor vi lämnar

våra kraftlösa flygplan och flyger själva

till den övre och den under världens marknader

dronter är vi inte

under detta vintersolstånds regeringsperiod kommer i dagen

det som storkarna sållar ur stranddyn, hör hur det knäpper

i huvudkontorens bubbelplast

och toppstjärnorna reducerade till bomaterial

i morgon

firar vi frälsarens nåderika födelse

tar vi avsked av destruktionsmekanismernas ingenjörer

när han som kom ur kärret återvänder till kärret

du dansar

med en turkisk måne som näsring och jag spelar

på en flöjt av ben som det aldrig blev skrivet

i morgon

släpper skrivaren ut sitt alfabet på bete

efter de utdragna bodelningarnas vinter

i morgon

barnen som inte syns på radarn, utanhjälmar

och utan att bry sig, fosterländskt sågspån

rinner från podiet ner i halmen & kostymerna sjunker ihop

i morgon

reser faraonerna västerut utan inälvor

utan betalkort utan reklamavbrott deras

namn är nyfödda som de

våldtagna mödrarna

övergav i öknen

i deras nävar rymdes

en livstid, inte mer

i morgon

förvandlas vilddjurets uppsyn för vilddjurets tandprotes krossas

*

man upptäcker ett hav man inte kan behärska

där färdas de kejserliga pansarskeppen som inte hinner

skjuta ett enda skott innan de kolliderar med

en hägring

och sjunker

*

i morgon

efter riksdagens högtidliga avslutande

pelarna

förflyktigas som moln som tömts på regn

murarna lägger sig

den blomstertid nu kommer

inga minnesgudstjänster firas

minnesguden har avskaffats

våra döda begravs

i sedelbuntarnas aska

och de levande uppstår och väljer själva sin lycka

eller olycka och bägge är

saftiga och fräscha

*

timglaset vänds aldrig mer

*

förflyter de minuter då den nykläckta fjärilen

torkar sina nya vingar

romantiken är inte romantik

tvåhundra kungars hovstater täcks av torv igen

och jag gäspar bara och

stretchar mina härliga armar

Översättning: Ann-Christine Snickars

Orginalets titel: Emme ole dodo

Förlag: Savukeidas 2009

64 sidor

Limmad

140 X 210 mm

ISBN 978-952-5500-45-5

Omslag: Ville Hytönen

För rättigheter kontakta: Terhi Hannula, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622

Boris Hurtta: Årets mörkaste dag – Nattens och skymningens historier

Posted under Boris Hurtta

Boris Hurtta är den finska skräcknovellens mästare. Samlingen Vuoden pimein päivä (Årets mörkaste dag) innehåller åtta berättelser som tidigare tryckts i scifi-, skräck- och fantasytidskrifter. Hurtta är en författare som visar respekt för sin genre, och berättelsernas tjusning ligger i egendomligheterna i miljön och i konkreta detaljerna, och själva stämningen som handfast målas fram. Hurttas speciella humor har blivit ett begrepp och att bli beskriven som ”hurttig” upplevs av andra skribenter som mycket hedrande.

I novellerna i Årets mörkaste dag uppträder äventyrsförfattare ur historien, H. Rider Haggard och Sax Rohmer, och sångaren Roy Orbison. En berättelse är en hyllning till Franz Kafkas Prag, i en annan löser man ett mysterium kopplat till Leonardo da Vinci.

Hurtta har också gett ut tre skräckromaner. Elävien ja kuoleitten kesä (Sommar för levande och döda, 1990), Lumen tuloa ei voi estää (Ingen kan hindra snön från att falla, 1991) och Käärmeet ja tikapuut (Ormar och stegar, 2003). Han har också redigerat två antologier med skräckhistorier. Dessutom har han skrivit två äventyrsromaner, en reseskildring och  LARP-manuset Seitsemän hunnun tanssi (De sju slöjornas dans, 2001).

Boris Hurtta (f. 1945) är författare, bosatt i Åbo. Bakom artistnamnet döljer sig åbofödde Tarmo Talvio, som i tiden har arbetat som brevbärare och som överkonstapel i Sverige och i Finland. Hurtta är bibliofil. I hans bibliotek finns 15 000 volymer. Räknar man med tidskriftsexemplar, seriemagasin och skivor omfattar hans samlingar nästan 50 000 verk.

”Boris Hurttas fantasynoveller är skrivna i en realistisk stil och håller sig tätt intill vardagsverkligheten. De är skickligt, nästan kultiverat hopflätade.” Kari Salminen, Turun Sanomat

”Hurtta kalla sig den sista skräpförfattaren, och han öser också ur underhållningslitteraturens källor.  Men berättelserna är ändå komponerade med ett sådant sinne för stil och stämning att titeln ’skräpförfattare’ inte på något sätt antyder låg kvalitet, tvärtom./–/ Ett måste för alla vänner av skräcklitteratur.” Författaren Anne Leinonen, Usvazine

Utdrag ur novellen “Den mörkaste tiden på året”

Varendaste släktgods har sitt skelett i garderoben, varendaste stad har sina skumma gränder och sina stinkande kloaker. Var skulle det finnas ett folk eller ett rike så ädelt att det kan minnas sina glansdagar utan att tvingas dölja en endaste simpel handling, som har ansetts ofrånkomlig i kampen för att uppnå seger och frihet? Mänsklighetens historia är inget annat än en ändlös kedja av skamliga skurkstreck, men frågan är om detta säger mera om oss människor eller om de krafter som leder oss på färden?

Det är väl så att varje individ har sin egen svaga punkt, sin mörka sida, sina egna små eller stora laster, som ändå inte gör honom sämre än hans nästa. Den som inte är högmodig och fördomsfull kanske är totalt självupptagen – en sådan som njuter av att se sin medmänniska lida. Ingen är oklanderlig när han kläs av och tvingas stå naken i det skarpa ljuset från en lykta så att hans mänskliga svagheter grundligt kan beskådas. Är felet vårt eller gudarnas, de som har domderat: dö eller bli vid liv, ät eller bli uppäten! Och är det nu så förskräckligt om en av oss är en tjuv, trots att han i hela sitt liv har ansetts vara en ärlig och hederlig karl?

Han som på grund av omständigheterna hade råkat bli en tjuv hette magister Ossian Kärpänen, och han led av en stark drift att samla och äga. Begäret var så hett att det kunde drabba honom var som helst och när som helst och fullständigt utan hänsyn till hans livssituation. Nu var det så att mannen i fråga som en följd av svekfulla konjunkturer hade blivit av med sitt jobb och den drägliga inkomst som han hade hunnit vänja sig vid; detta var ett hårt slag för en gentleman som älskade livets lilla goda. Magister Kärpänen hade ändå inte riktigt accepterat att hans lott skulle bli att ligga och flyta i händelselöshetens bakvatten för vem vet hur länge. Alltjämt trodde han att han ännu skulle föras ut till ett flöde som strömmade snabbare framåt. Han hade inte i något skede låtit sysslolösheten slå ned humöret och därför var han fortfarande en ”kollektör”, även om han var medveten om att det seriösa samlandet var ett tidsfördriv för riktiga herremän och att det krävde ymnigt med tillgångar.

Medan den mörka hösten långsamt höll på att glida över i vinter kunde man varje dag se magister Kärpänen gå fram och tillbaka längs stadens gator. Då och då stack han sig in i antikvariat och kafeterior. Varenda dag ägnade han timmar åt att låta sin noggranna blick ila fram över bokryggar som stod i ändlösa rader, och i sitt huvud gjorde han febrilt kalkyler och beslut. Gång på gång överraskades han av att stöta på verk som var ytterst sällsynta, sådana som han inte hade sett eller kunnat drömma om att hitta ens på den tiden då han ännu var välbärgad. I början av sin sysslolöshet hade Kärpänen gjort en hel del inköp, men med tiden hade han tvingats börja välja mera omsorgsfullt och hans gränslösa pilgrimsfärder till antikvariaten blev mer eller mindre fruktlösa. Bittert tvingades han konstatera att sånt som han nyligen glad i hågen hade köpt för hundra mark måste han nu avstå från, trots att han skulle ha fått det för tjugo mark. Och rariteterna kunde han nu glömma helt och hållet, de fanns inte längre inom räckhåll.

Så en dag stötte magister Ossian Kärpänen på ett synnerligen märkligt verk. Han kände vagt till dess rykte och han visste att bokens författare värderades högt i ”kollektörernas” kretsar, som är en skenvärld lite vid sidan om den tristess som de flesta människor lever i. Genast han tog tag i boken kände Kärpänen det oemotståndliga. Han måste få den här boken!

Den var alldeles fängslande ful! Att en sargad läderpärm kan vara brun som pesten! Tänk vilka dystra hemligheter som säkert skulle finnas på de gulnade sidorna! Vem hade senast bläddrat i den här boken? Vems läppar hade svamlat fram de ord som satts på pränt? Ur vems hjärna hade de märkliga reflektionerna pinats fram för att planteras i denna bok för två århundraden sedan?

Ossian Kärpänen hade gjort ett betydelsefullt fynd och det var rätt och rimligt att boken skulle tas in som en pärla i hans samling, vars lyster inte ens den senaste tidens anskaffningar hade lyckas dämpa helt och hållet.

Efter moget övervägande gjorde Kärpänen sitt beslut. Det var priset på boken som fick honom att ge efter. Priset hade satts till ynkliga fyrahundra mark, en slumpmässig summa som slagits fast med hänsyn enbart till verkets ålder. En handelsman som gjorde ett så grovt fel förtjänade inte ens att få de begärda fyrahundra. Han kunde lika gott ha begärt fyrtio mark, eller fyra! Ifall antikvariatets ägare hade gett prov på åtminstone lite yrkesskicklighet och begärt fyratusen mark så skulle magister Kärpänen inte ha känt sig frestad överhuvudtaget. Men genom sin oförsvarliga dumhet hade tölpen till handelsman redan berövat sig själv nio tiondedelar, så han kunde lika gärna bli av med också den sista. Som det heter i den heliga skrift: den som gömmer sitt pund och inte låter det gro och bli större, han är en förtappad man!

Översättning: Peter Sandström

Orginalets titel: Vuoden pimein päivä

Förlag: turbator 2007

198 sidor

Häftad

130 x 210 mm

ISBN 978-952-5666-12-0

Omslag: KuvaPeli

För rättigheter kontakta: Terhi Hannula, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622

Harri Kumpulainen: Spelets regler

Posted under Harri Kumpulainen

Pelin henki (Spelets regler) är en samling korta prosaberättelser som bygger på en europeisk, absurdistisk tradition. I berättelserna, som innehåller drag av scifi, utforskar författaren en värld som han misstänker är förfalskad. Med hjälp av sina korta berättelser visar han att också påståendet ”the truth is out there” är en lögn, för det finns ingen sanning utan endast en lögn om sanningen. I sin vardag konfronteras personerna i Kumpulainens absurdistiska berättelser med denna lögn och tvingas gå vidare i sin inbillning eftersom några alternativ inte finns.

Kumpulainens absurdism är välmenande elak mot såväl världen som dess människor. Han tar tag i små detaljer och blåser upp dem så att de avbildar hela livet. Djävulen finns i detaljerna, konstaterar författaren, och varnar oss för att titta för nära eller för noggrant.

Kumpulainen har under pseudonymen Harri Erkki publicerat ett hundratal science fiction- och skräcknoveller, och en samlingsvolym med hans scifi-noveller (Pitkä  jauntti). Vid sidan av science fiction- och spänningsnoveller har Harri Kumpulainen under eget namn publicerat en roman, en konstnärsbok, två skådespel, kåseriböcker och den absurdistiska kortprosasamlingen Pelin henki (Spelets regler, turbator 2008) samt under pseudonymen István Komoly Csalás den skarpt satiriska romanen Klang – vampyyriheimon elämästä (Klang – om en vampyrklans liv).  Han har också publicerat lyrik, kritik och essäer samt skrivit text till och producerat schlagermusik. Harri Erkkis första publicerade science fiction-novell Paluu häntään (Tillbaka till svansen, 1967) har översatts till tyska i år och publiceras i höst med namnet Zurück zum Schwantz i en tysk novellantologi.

Harri Kumpulainen (f. 1948)  är journalist och författare bosatt i Åbo. Han arbetar i huvudsak som chefredaktör för olika specialtidskrifter samt som verkställande direktör för ett förlag.

”Uppfriskande och absurda prosastycken eller kortnoveller. – - Kumpulainen har förmåga att ta fasta också på väldigt små detaljer – - svart humor, smarta vändningar.” Författaren Anne Leinonen, Usvazine

”Kumpulainens noveller utspelas ofta i en vriden parallellverklighet och stämningen är på en och samma gång ångestfylld, paranoid och behagligt lekfull. Läsaren både roas av och tycker synd om gestalter.” Katariina Norontaus, Turun Sanomat

”En mycket läsvärd bok. Kumpulainen är som bäst i de kortaste novellerna.” Kirjavinkit.fi

Två noveller ur samlingen Pelin henki (Spelets regler)

Måttet

”Det var en gång”, sade tanten, ”en prinsessa”. ”Om det fanns en prinsessa, så vad fanns inte”, frågade Timo. Timo hade hört tanten börja med detvarengång åtminstone hundra gånger tidigare. Efter så många detvarengång tyckte han det var mera spännande att tänka på sådant som inte fanns än att fundera på det som fanns.

Tanten blev fundersam. Det fanns ingen prins, om det en gång fanns en prinsessa. Prinsessans varande uteslöt också den elaka häxan, och styvmodern, och alla andra som inte rymdes med för att prinsessan fanns. Alla andra förpassades till bakgrunden, eller till intet, för att det redan fanns en prinsessa.

”Det var inte heller en gång en elak häxa i ett pepparkakshus”, sade tanten, ”Och det fanns ingen prins som kysste prinsessan som hade sovit i hundra år, och ingen Mästerkatt i stövlar, och ingen markis av Carabas, som ändå skulle ha varit en bedragare om han hade funnits.”

”Skulle hit och skulle dit”, sade Timo, ”Inga fler skulle nu. När nånting finns, skulle det inte finnas. Och när nånting inte finns, så finns det inte.”

Igen blev tanten fundersam. Det som finns, det finns, och något annat ryms inte dit. Och det som inte finns, det finns inte. Funderandet hettade upp tantens hjärna, och kortslutningen sprakade som en blixt i hennes ögon. Tanten ramlade av stolen och dråsade i golvet och dog på fläcken. Barnen reste sig. Timo gick fram till tanten där hon låg på golvet, och så mätte han upp hennes kropp med avståndet mellan tumme och pekfinger som mått. Det blev 26 mått. Han meddelade resultatet åt de andra. ”Det var inte mera med det”, sade Moona-Maria, ”Om ett år är det ännu mindre, för avståndet mellan tumme och pekfinger ökar när vi åldras. Och som vi åldras, ack ja, som vi åldras.”

Röret

Författaren blev uppringd av förlagsredaktören genast på morgonen. ”Vi borde få din nya bok snabbt nu, så hinner vi gå igenom allt och få ut den i tid till farsdagskommersen. Har du manuskriptet så färdigt att du kan skicka det?” ”Det är färdigt”, sade författaren, ”Jag skickar iväg det med e-post nu genast.”

Författaren gick omedelbart till sitt arbetsrum och startade datorn. Inget syntes på skärmen. Det måste vara något fel på maskinen, tänkte författaren, och försökte skriva lite. På skärmen syntes ingenting. Det var som tusan, tänkte författaren, en så dyr maskin borde fungera. Undrar om garantin är i kraft. Författaren reste sig och plockade fram maskinens manual ur hyllan. Han bläddrade i manualen, men sidorna var tomma förutom några ritningar på datorns ledningar och kopplingar.

Författarens hustru förstod genast att han hade drabbats av en allvarlig sjukdom, och hon såg till att han fördes till akuten. Läkaren som tog emot hade en namnlapp på bröstet; det stod inget på den. Läkaren undersökte författarens ögon med en lupp. ”Oj då”, sade läkaren, ”Det är som jag gissade. Ni har drabbats av akut ordblindhet. Jag skulle tro att det har varit på gång en längre tid, det syns på ögonbottnarna att sjukdomen har kommit smygande.”

Författaren togs in på ögonavdelningen för noggrannare kontroll. Undersökningen räckte i sju dagar, och på besökstiderna kom hustrun med chokladkakor och apelsiner och blommor som hon ställde i en vas på nattduksbordet. På den femte dagen märkte författaren att det inte längre fanns blommor i vasen, det fanns inte heller nån vas, och inga apelsiner på bordet, och inget bord, och ingen hustru på besökstiden, fast hustruns röst hördes bra. Avdelningsläkaren kom för att kolla läget. Ögonen undersöktes igen med lupp. ”Mycket märkligt”, sade avdelningsläkaren, ”Något liknande har jag aldrig sett. Ordblindheten har förorsakat förändringar i synnerven. Ni har fått tunnelsyn.”

En vecka senare skrevs författaren ut från sjukhuset. Karriären som författare var över för honom, åtminstone för tillfället, hade avdelningsläkaren sagt. Eftersom författaren ännu var ung fanns det ingen orsak att tänka på pensionering, nu gällde det att i stället överväga ett nytt yrke, åtminstone för en tid. Men det lönade sig inte att hoppas allt för mycket på ett tillfrisknande. Därför kunde det vara bäst att hitta ett nytt yrke som kunde bli permanent.

Kort efter att författaren hade skrivits ut från sjukhuset var han tvungen att vända sig till centralen för yrkesbyte. Han kunde inte få någon längre sjukledighet eftersom det egentligen inte var något större fel på honom. På centralen för yrkesbyte hade en ung kvinnlig funktionär redan bekantat sig med författarens handlingar. Papperen hade sänts dit på förhand direkt från sjukhuset. ”Tunnelsyn”, sade flickan på centralen för yrkesbyte, ”passar utmärkt om man ska titta i rör. Tunnelsyn är en riktig talang på den rådande arbetsmarknaden. Det finns en massa våningshus som är så pass gamla att rören måste repareras. Faktum är att femtio år gamla rör och ännu äldre inte håller länge till, de fräts sönder i sakta mak. Sen svämmar avloppen över i källarna, och vattenledningarna springer läck i mellanväggarnas isolering. Inte för att väggarna i de gamla husen har mycket till isolering, men ändå.”

Så förpassades författaren till en rörfirma, som praktikant. Tack vare sin utmärkta tunnelsyn blev han snabbt en av firmans bästa rörgranskare, och redan efter tre månader blev författaren befordrad till chef för granskningsgruppen. Efter hand glömde författaren sitt tidigare yrke, och han vande sig till och med vid att morgonens nyheter måste bli olästa vid frukostbordet. I hans ögon var tidningen fullständigt tom. Han kunde lika bra följa med världens gång via radion, och på kvällarna lyssnade han på televisionen. Han saknade inte längre böckerna, och inte heller skrivandet. I rören fanns det hur mycket som helst att titta på, en dag hade han till och med fått syn på en tandprotes som hade fastnat i ett avlopp.

Också författarens äktenskapliga liv blev snabbt bättre. Han tyckte hustrun var så nätt när han betraktade henne genom pappröret från en toalettpappersrulle. Han brukade göra så de gånger han ville kolla att hustrun var där bredvid honom, för han ville inte alltid fråga högt. Och om pappröret fanns inom räckhåll på kvällstid kunde han försöka sig på att få klarhet i saken också i sängen. Det hände sig några gånger att dessa trevare ledde längre, så att hustrun måste medge att mannen minsann hade blivit en mästare på sitt nya område. Nu var livet verkligen som det skulle vara.

Översättning: Peter Sandström

Originalets titel: Pelin henki

Förlag: turbator 2008

98 sidor

Häftad

137 x 210 mm

ISBN 978-952-5666-23-6

Pärmbild: Timo Olsbo, ”Pelinhenki”, 1994

För rättigheter kontakta: Terhi Hannula, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622

Hannu Hirvonen: Den puttrande traktorn

Posted under Hannu Hirvonen

Barnbok för de som håller på att lära sig läsa

Kan du prata traktorspråk? Hannu Hirvonens Den puttrande traktorn, med illustrationer av Pia Sakki, är en uppsluppen barnbok.

Musungarna i Brusande skogen berättar för den lilla krokodilen att de håller på att lära sig språk. Fåglarna lär dem tyska, franska, mandarin och swahili. Traktorspråket får de lära sig direkt av sin vän traktorn. Först skrattar den lilla krokodilen åt musungarnas historier, Men en natt ger han sig i alla fall iväg efter ett konstigt ljud och träffar på en sorgsen traktor. Eller Kraktor, som krokodilen säger. Ordet traktor är ju så svårt att uttala.

Den puttrande traktorn handlar om mötet med det främmande och om hur man blir glad när man kan hjälpa andra. Dessutom lär boken ut hur man räknar från ett till tolv på traktorspråket.

Förutom Den puttrande traktorn har Hannu Hirvonen skrivit sju böcker för barn och ungdom, samt en diktsamling Salaperäistä, tuliperäistä (Hemligt, eldfängt, Tammi 2005).

Hannu Hirvonen (f. 1965) är författare och bosatt i Åbo. Han är filosofie magister med kulturhistoria som specialitet. Han har gett ut böcker för barn och ungdom och essäer och aforismer för vuxna. Hirvonen har dessutom gjort sånger för alla åldrar. Han spelar också i eget band.

“Hirvonens humor är varm och de språkliga lekarna tilltalar såväl vuxna som flickor och pojkar.” Heikkilä, Ilkka

“Boken är utomordentlig läsning för dem som håller på att lära sig läsa, i synnerhet för de  läsare som brottas med bokstäver och den bjuder även vuxenläsaren på språkgymnastik. Få barnböcker känns i gommen när man läser, det gör den här med sitt myller av rullande och vibrerande ”r”.” Anu K. Pesonen, Warkaus Tidning (Warkauden lehti)

“I egenskap av klipsk ordsnickare är Hirvonen nära besläktad med Jukka Parkkinen. Man kan inte låta bli att tycka om hans sympatiska och välvilliga figurer.” Karo Hämäläinen, Suomen Kuvalehti

“Boken erbjuder rikligt med upptäckarglädje, ordlekar och sprallig dialog. Språket är brokigt och mångsidigt.” Salla Simukka, Helsingin Sanomat

Utdrag ur boken Den puttrande traktorn

EN SORGLIGT LITEN OCH RÖD TRAKTOR

- En fraktor! ropade igelkotten. – Det var säkert den som musungarna pratade om.

Krokodilen såg på traktorn. Den hade en räddhågsen blick i sina runda lyktor. Den såg ut att vara en aning hopkurad. Där stod den och gnisslade och blängde under lugg som om den var mycket rädd för dem.

Faktiskt en kraktor. En liten röd kraktor.

Krokodilen mindes vad musungarna hade lärt honom om traktorspråket.

Brum! försökte krokodilen.

Traktorn såg förvånat på honom.

- Brum! försökte krokodilen lite högre.

Traktorns lyktor blinkade till en aning. Precis som om den tänkte på något.

-  Vi försöker tillsammans, föreslog krokodilen till igenkotten. – Jag tror att man ska försöka tala med så hög röst som möjligt när man pratar med kraktorer.

-  Det stämmer. Man måste säkert tala högt med fraktorer.

Krokodilen och igelkotten drog lungorna fulla med luft och skrek på samma gång:

- Brum!

Traktorn såg ännu räddare ut än innan. Krokodilen var nästan säker på att en liten tår rann från ena framlyktan. Var det dagg eller kanske motorolja?

Då sa traktorn på tydlig finska:

Låt bli att svära. Dagen har varit hemsk nog ändå.

Till och med motorn bara smäller. Jag har säkert druckit något olämpligt.

Igelkotten var förvånad:

Kan du tala finska?

Traktorn var nästan förnärmad:

Det är klart jag kan. En femtioårig traktor kan vad som helst.

Ni pratar ju också finska.

Krokodilen hade lust att säga att i själva verket var det just krokodilerna som först lärt sig finska. Så snart de kom till Finland, långt före människorna. Men han lät bli.

Jag är krokodilen Krristian. Av mycket gammal släkt.

Igelkotten bugade sig och viftade med tassen i en hovhälsning:

Och jag är igelkotten. Min släkt igen härstammar direkt från kritperioden.

Traktorn pustade:

Jaså på det viset. Jag är en Valmet 15.

Lilla Valmet. Min släkt kommer från återuppbyggnadsperioden efter kriget.

Varför svarade du inte när vi talade kraktorspråket? undrade krokodilen.

Kraktorspråket? förundrade sig traktorn.

Just det, fraktorspråket, sa igelkotten.

Då förstod traktorn:

Jaså, ni menar det där brum? Ha ha. Jag undrade just, varför ni svär på det viset åt en obekant främling.

Hur så? Musungarna sa att brum betyder tolv på kraktorspråket.

Traktorn skrattade på nytt. Den tyckte det hela var mycket lustigt.

Nå inte riktigt så. Tolv är BRRUUMM!

Aj jaha, sa igelkotten. – Vad betyder då det där brum, på fraktorspråket menar jag.

På traktorspråket betyder brum ordagrant den gödseldamm som finns bakom

svinstian. Men vi traktorer använder det ordet bara när vi är riktigt arga. När man har lust att

svära så det osar.

Traktorn skrattade igen:

Det finns knappast en fulare svordom på traktorspråket. Förutom kanske Bru-bum.

Det såg ut som om den lilla röda traktorn rodnade ytterligare en aning.

- Men det tänker jag inte översätta för er.

TRAKTORNS HISTORIA

När natten kom berättade berättade den röda lilla traktorn sin historia för krokodilen och igelkotten.

-   När jag var ung jobbade jag mycket. Jag hade femton hästkrafter, en hållbar motor från Linnavuorifabriken och Fiskars fina plog. Jag slog hö och drog stockar på vintern, plogade fälten på vårarna och så harvade jag. Jag fick beröm och blev väl omskött. Det var en fin tid.

- Vad hände sen? frågade krokodilen.

-  Så kom en ny stor traktor till gården. En Massey. Jag lärde den alla sysslor. Själv fick jag övergå till lite minde betydelsefullt arbete. Jag forslade mjölkstånkor. Åren gick. Till sist blev jag stående i skjulet.

-   Oj så sorgligt, sa igelkotten.

-   Det gör inget. När man är gammal är det bra få vila. Visst skulle jag gärna ha varit kvar på gården som gammal. Jag har haft mycket sällskap av musungarna. Nu när också katterna är borta.

- Varför gav du dig iväg då?

-  Jag upptäckte att alla gamla bilvrak, tunnor och stånkor och all världens skenstumpar försvann från gården. Jag fick höra att kineserna köper all metall. Och jag råkar ju vara av järn rätt igenom. Traktorn suckade djupt:

Jag är för gammal för att flytta till Kina. Jag kan ju inte ens kinesiska. Musungarna försökte lära mig, men jag kunde ju inte ens lära mig räkna till tolv.

Traktorn funderade ett ögonblick och sa:

Man kan inte lära en gammal hund sitta. Och en gammal traktor lär sig inte kinesiska.

Ja det är säkert svårt att lära sig mandarin, höll krokodilen med, – till och med

för kraktorer.

Just det. Till och med för traktorer. Dessutom hörde jag husbonden säga att nu har vi

hittat en köpare till Lill-Valmet. Då beslöt jag mig för att rymma. Jag sög tanken full med petroleum, tog dessutom en slurk bensin för att pigga upp mig och så gav jag mig av.

Jag förstår, sa igelkotten. – Det skulle också jag ha gjort om jag var en fraktor.

Traktor, rättade Lill-Valmet.

Men vad ska vi ta oss till med dig? undrade igelkotten.

SKOGSFOLKETS SAMMANTRÄDE

Alla djur hade kommit till mötet. Månen betraktade den öppna platsen från sin piphylla på stjärnhimlen. Björnen morrade kraftfullt: Vi behöver verkligen ingen praktor här! Det är ju en maskin.

Räven höll med: Traktorer betyder bara problem för djuren. Vi knuffar ut den ur skogen med gemensamma krafter.

Musungarna blev arga. De pep ock skrek med en röst och så bildade de en ring runt traktorn och slängde småsten på räven och björnen.

Nej! No! Njet! Traktorn är snäll! Nej! No! Njet! Traktorn är snäll!

Brum! Bru-bum! Skrek den minsta musungen röd i ansiktet. Mamma Mus och pappa Mus såg besvärade ut. Mamma Mus suckade:

Voj voj vad dom nu bråkar.

Igelkotten lugnade mötesdeltagarna:

Hallå, hör på! Jag och krokodilen har diskuterat med fraktorn. Han är av ganska gammal släkt och synnerligen bildad för att vara en maskin.

Det stämmer, sa krokodilen och tillade: kraktorn talar finska och svär sällan.

Igelkotten fortsatte: Jag tror, att han är annorlunda än dom där jättelika maskinerna vid vägbygget.

Räven brusade upp:

Hur då? Alla maskiner är likadana. Kalla och känslolösa.

Hararna som satt vid kanten av den öppna platsen skulle säkert ha haft mycket att säga om rävens känslor och kallblodighet. Men de satt tysta.

En gammal älg med halsont harklade sig:

Ursäkta. Jag har iakttagit världens gång under ganska så lång tid och jag vet ett och annat om traktorer. Också mer än att det är ett ovanligt svårt ord.

Älgen log:

Det är så att även maskiner och föremål kan lära sig känslor och visdom.

Vad menar du? undrade björnen. – Inte kan väl en maskin vara klok. Inte ens en

praktor.

Älgen skrattade till. – Minns du din nalle?

Björnen blev lite generad. Det var klart att han mindes sin underbara lilla nalle.

Du tog hand om den. Du kramade den och pratade med den. Trots att den var gjord av

tyg och fylld med lump. Det minns åtminstone jag fast jag inte minns allt nu längre.

Björnen tänkte ett slag. Sedan medgav den: Just det. Men jag tyckte ju att nallen var som en levande varelse. Åtminstone svarade den när man talade till den.

Så fortsatte han: Fast den talade väldigt tyst.

De funderade hit och dit. Traktorn hade hela livet arbetat tillsammans med människor, lyssnat till deras berättelser och lärt sig en massa. Den hade varit viktig för människorna. Den hade pratat med katter och hästar och nu till sist med musungarna och den hade lärt sig mycket också av dem. Trots att den inte hade lärt sig kinesiska. Därför var den nästan levande. Igelkotten sammanfattade diskussionen.

En fiol börjar låta vackert först när man spelat på den tillräckligt länge. Den måste lära

sig att låta.

Skogens invånare bestämde att traktorn skulle få stanna i Brusande skogen.

Varje åldring borde ju ha rätt att tillbringa sin ålderdom i den egna hemtrakten istället för att flytta till Kina.

Ja må det bli så då, sa björnen och skakade på huvudet.

Men nog har han ett väldigt svårt namn. Så fnös han: Praktor. Vem kan uttala det?

Översättning: Janina Orlov

Originalets titel: Tärisevä traktori

Förlag: Tammi 2009

86 sidor

130×197 mm

ISBN 978-951-31-4494-4

Omslagets layout: Janne Harju

Omslag: Pia Sakki

För rättigheter kontakta: Terhi Isomäki-Blaxall/Tammi, + 358 40 7521972, terhi.isomaki@tammi.fi

Timo Hännikäinen: Utan

Posted under Timo Hännikäinen

Sex är lika obligatoriskt för människan som att dö och betala skatt. Samhället är rakt igenom erotiserat och de som lever utan könsumgänge utgör en paria i den västerländska kulturen.

Timo Hännikäinens sexualpolitiska pamflett granskar samtiden som arvtagare till 1960-talets sexuella revolution. Revolutionen har lett till en stenhård sexuell tävlan, där några älskar dagligen, andra några gånger under sitt liv, vissa aldrig. Sexlösa utgör den sexuella liberaliseringens utstötta, som inte når massmediernas påtrugade sinnesnjutningar. Hännikäinen sätter sig själv på spel då han granskar 2000-talets brist och sexuell frustration.

Hännikäinens bok väckte en bred diskussion i såväl kulturtidningar som i den gula pressen då boken kom ut, och gjorde författaren till en offentlig person.

Timo Hännikäinen (f. 1979) är författare och chefredaktör från Helsingfors. Hännikäinens föregående essäverk Taantumuksellisen uskontunnustus (En reaktionärs bekännelser) väckte mycket diskussion till följd av det villkorslösa kravet att konsumtionssamhället bör torpederas och konsumtionen måste upphöra på livets alla områden. Hännikäinen har även gett ut två diktverk, Kilpailevan lajin muistomerkki (Den tävlande artens minnesmärke, Savukeidas 2005) och Istun vastapäätä (Jag sitter mittemot, WSOY 2002). Hän är chefredaktör för kulturtidningen Kerberos.

”Hännikäinens välskrivna och arga pamflett har väckt diskussion, men mindre än boken skulle förtjäna.” Matti Saarela, Etelä-Saimaa

” Förhoppningsvis överskuggar inte det komiska temat det faktum, att Utan tveklöst gör Hännikäinen till ett av landets ledande essäister.” Aleksi Ahtola, Kansan Uutiset

”Jag gillar definitivt män som Timo Hännikäinen, som sätter sin egen personlighet på spel och skriver så förbaskat polemiskt att läsaren är tvungen att reagera.” Författare Tuula-Liina Varis, Kansan uutiset

”Utan är ett så lyckat verk att man får lust att hoppa lite, och läsa utdrag till grannen.” Tarja Pulli, Parnasso

Utdrag ur essän “Omänniskan”

Sigmund Freud, som ansågs vara en radikal sexualteoretiker på den viktorianska tiden, definierade den friska människan som en varelse som kan älska och arbeta. Vår egen tid är i princip en till sin yttersta gräns utvecklad konstruktion av Freuds tanke: den mäter människans värde på grundval av individens ekonomiska effektivitet och sexuella kapacitet. De som lever i avsaknad av sex är i könslivet likadana som de utbildade arbetslösa i arbetslivet: de får inte göra det som de har vilja och färdigheter för, och som omgivningen paradoxalt nog förväntar sig av dem.

De ekonomiskt ineffektiva och sexlösa är ibland samma människor. Den arbetslösa singeln stängs ut från arbetsplatsens gemenskap, som utgör en betydande parningsmiljö. Därtill har denna sämre möjlighet att söka sällskap på restauranger eller köpa sex än löntagare.

Detta är dock ingen regel. Många av de som har marginaliserats från arbetslivet har en äkta hälft, partner eller ett aktivt sexualliv i övrigt. I samhällen, vilka har ett någorlunda fungerande socialskydd, behöver inte fattigdom per automatik innebära att man blir ensam, ifall den fattiga har en bred vänskapskrets och sociala färdigheter. Många som lever i ofrivilligt celibat arbetar i välavlönade tekniska yrken eller utbildar sig till dessa. Datanörden utgör typexemplet av en man som har pengar men inte kvinnor. Först stora mängder pengar, som i Bill Gates fall, börjar ge dem sex.

Under massarbetslöshetens tid i början 1990-talet förundrade man sig över hur lite de arbetslösa protesterade i relation till hur mycket de klagade. Insändarspalterna fylldes av bittra och sarkastiska arbetslöshetsrapporter, men de långtidsarbetslösa bildade inte en enda terroristcell. Inte en enda minister lönnmördades, man krossade inte ens ett bankfönster. Alla löften från 80-talet hade ställts in och tiotusentals hade överförts till de sysslolösa. För en stund sedan hade de baserat sin inkomst, identitet, sociala ställning, till och med självkänsla, på lönearbetet. Man skulle kunna tro att ett sådant magplask efter en tid av förvirring skulle få till stånd ett raseri likt det hos ett uppjagat djur.

Av Matti Kortteinens artikel När grunden ger efter (Kun pohja pettää, SKS 1994) framgår att det hos många arbetslösa faktiskt väcktes hat och hämndlystnad. De arbetslösa som Kortteinen intervjuade berättade att de fantiserade om sabotage, mordbränder, attentat mot politiker och arbetsgivare. Vissa gjorde till och med upp planer på längre sikt: efter att arbetslöshetsersättningen upphörde skulle man ha bildat grupper bestående av hundratals desperata, som skulle ha slagit till samtidigt på olika håll i landet, och rånat banker och affärer.

Men inte en enda av dessa fyndiga och kreativa planer förverkligades. En depressiv förlamning blev istället den bestående sinnestämningen. Idag har man i tysthet godkänt en ständig arbetslöshet på ca sju procent (enligt den officiella statistiken; den verkliga arbetslösheten är betydligt högre), likaså det, att de som är i arbetslivet håller på att förgås under en alltför tung arbetsbörda. Till dem som accepterar allt detta sällar sig även vänstern, som har börjat kräva grundinkomst istället för arbetsplatser.

De arbetslösas passivitet underlättades av att de inte under något skede behövde lida av verklig brist. Socialskyddet garanterar alltjämnt även den arbetslösa en levnadsnivå som under förra seklets början endast kunde njutas av den bildade överklassens representanter. Människan klättrar inte upp på barrikaderna förrän brödet på bordet tar slut, och inte ens nödvändigtvis då, som Nord-Koreas exempel visar. Det kemikaliska passiverandet utgör en väsentlig faktor: bruket av lugnande mediciner blev allt vanligare, och i början av 90-talet fick varje kvarter ett eget sjaskigt ölhak, där den överflödiga arbetskraften satte sina bidragspengar i omlopp och sakta fördunklades mentalt.

I den artikel som jag nämnde tidigare resonerar Kortteinen att ett av de största hindren för större sammandrabbningar var en lamslående känsla av hjälplöshet. Raserandet av grunden för livet och inkomsten ledde till en känsla av att driva på stora och abstrakta krafters nåd. Många insåg, att saker som var världsomfattande och utanför ens egen räckvidd hade inverkat på den egna situationen: realsocialismens sammanfall och den trasslande handeln med Sovjetunionen, konjunkturerna, den ekonomiska depressionen… Att revoltera i Nord-Europas lilla avkrok skulle inte ha rubbat världshandelns strukturer, och känslolivet lamslogs av kraftlösheten.

Kraftlösheten följdes av skam. I en kultur med ”Kärr, hacka och Jussi” -arbetsmoral är det en hederssak att klara sig, och att inte klara sig innebär att man förlorar ansiktet. Om man orättvisst blir åsidosatt från arbetslivet och inte ens kan försvara sig fördubblas skammen. Den får en att känna att ödet sist och slutligen är ens eget fel, och ens oduglighet bevisas av det faktum, att man blivit överkörd av andra. Hatet vänds mot en själv och våldsfantasierna förvandlas till självmordsfantasier.

Hatets, kraftlöshetens och skammens korsdrag förebygger också de sexuellt marginaliserades uppror. Män som inte får sex klagar inte ens, åtminstone inte offentligt. Man jämrar sig om celibatets förbannelse endast i fyllan till kompisar, eller på sin höjd under pseudonym på Internets diskussionsforum. Att bekänna sig som arbetslös går fortfarande an, men aldrig som kvinnolös, det skulle utgöra den lägsta graden av loserskap. Majoriteten av de sexuellt marginaliserade har anammat den sexualstandard som trugas av media och reklambransch så fullständigt, att de tiger och börjar i tysthet anklaga sig själva.

De sexlösa saknar motståndsmöjligheter i ännu större utsträckning än de arbetslösa. Sex kan endast användas som ett maktmedel av dem som är sexuellt åtrådda, så som atenarna i pjäsen Lysistrate. Hur skulle civil olydnad och terrorism se ut, om den utfördes av sexuellt marginaliserade? Skulle de hota med att kastrera sig offentligt, ifall man inte grundade statligt finansierade bordeller? Eller skulle de organisera en landsomfattande våldtäktsvåg?

Alla alternativ är så absurda och omöjliga, att lamslagenheten hos de sexuellt marginaliserade fördjupas ytterligare, och de vänder oundvikligen hatet mot sig själv.

Översättning: Jan Liesaho

Originalets titel: Ilman

Förlag: Savukeidas 2009

201 sidor

Häftad

110 x 165 mm

ISBN 978-952-5500-40-0

Omslagets formgivning: Ville Hytönen

För rättigheter, kontakta Terhi Hannula/Burning Bridge, terhi.hannula@iki.fi, +358 50 340 8622